Utmattningsdepression -

Psykisk ohälsa, texter, Tips

Den här texten är väldigt personlig för mig men något jag ändå vill dela med mig av.

När jag fick utmattningsdepression sommaren 2016 förstod nog ingen hur sjuk jag var eller hur UNGA jag kunde bli utmattningsdeprimerad, hur kunde jag bli de? Hur kunde någon så ung bli de? Hur kunde någon som bara jobbade deltid gå in i väggen??

Jag vet att jag själv knappt förstod vad som hände med mig, min kropp orkade bara inte längre, man känner sig handikappad, jag kunde inte röra mig, min kropp... Innan den dagen kunde jag pusha mig att göra saker fast kroppen skrek nej och sa ifrån men tillslut gick de inte, jag kraschade rakt in i väggen, hårt och fort som satan.. De var så otroligt läskigt... Man är trött, inte trötthet som minskar av sömn utan en trötthet som aldrig minskar... Man orkar inte röra sig, vara glad för saker utan man ser bara svart... Ingenting var roligt, jag var inte glad, jag var bara allmänt tom och kände verkligen inte igen min själv...
Jag stressade hela tiden, dagarna i ända, jag kunde inte slappna av och fick totalpanik så fort jag inte han med något som jag ville, jag planerade mina dagar till fullo för att hinna med allt och göra alla nöjda, jag kunde inte säga nej, inte till jobb och inte till andra människor, jag jobba 14 dagar i rad ibland, jag ville vara alla till lags, alla förutom mig själv.. - jag strävade efter att vara perfekt, hinna med ALLT och ALLTID prestera..
Jag kunde jobba springpass en lördag 12-15 16-20, sen drog jag och träffade kompisar, drack alkohol och gick ut, jag kunde vara i stallet en måndag morgon, rida och fixa hästarna till klockan 13, fort hem, duscha, bytte om och gick till jobbet och jobbade 15-22.. Så började de om, dag efter dag. Alla andra orkade med detta, t.o.m ha ett heltidsjobb och göra samma saker som mig, så varför skulle inte jag klara de? Jag pressade mig själv och stressade ihjäl mig, förstörde mig själv, för saker som inte betyder mer än MIG.. Jag ville bara vara som alla andra som alltid orkar göra allt..

Jag kände mig konstant trött men gjorde allt ändå, jag fortsatte pressa mig själv till fullo fast jag egentligen inte orkade men jag lyssnade aldrig på min kropp, tills den dagen jag inte tog mig upp från sängen och panikångest efter panikångest avlöste varandra... De var första gången jag upplevde en panikångestattack... Nu i efterhand ser jag varningstecken som jag tidigare aldrig såg, idag ser jag varningssignaler men mitt uppe i min stress hade jag inte tid att se dem, kroppen började varna mig några månader innan de tog tvärstopp men jag lyssnade inte, jag skulle hinna och orka med allt, så var de bara..
De tog tid för mig att acceptera att jag var sjuk, jag har svårt att hantera stress idag och veta hur mycket jag klarar och inte, jag är fortfarande KONSTANT trött, jag pressar mig själv för mycket än idag, jag gör de omedvetet och eftersom jag är mer känslig för de nu så ligger jag ibland bara i sängen igen och inte orkar inte ta mig upp...
Jag pressade mig själv för långt, för mycket då, man kan gå in i väggen olika hårt, olika mycket, de är otroligt personligt och olika men för mig, idag vet jag inte om jag kommer kunna ha ett heltidsjobb i framtiden, de hoppas jag innerligt att jag kommer kunna, jag måste nog bara hitta något som fungerar för mig och inte stressa framåt, jag kommer alltid vara extra känslig för stress nu, jag vet att min hjärna är skadad pga all stress och jag vet att jag måste acceptera och låta tillfrisknandet ta tid...

De är okej, de är okej att bli utmattad som ung och de är okej att vara sjuk..


Som avslutningsvis vill jag bara tipsa er alla att kolla på "we can't do it" på svtplay, en bra och viktig serie om utmattning som jag tror kan vara bra för alla att se, Utmattning är så mycket vanligare i dagens samhälle än vad alla tror och dem beskriver, visar och pratar om de på ett otroligt bra sätt och sätter ord på saker jag själv aldrig kunnat.

Hörrni, glöm aldrig att vila, lyssna på er kropp, sätt er själva först och var rädda om er!

Gillar

Kommentarer

emmaelisabeths
emmaelisabeths,
❤️❤️❤️
nouw.com/emmaelisabeths
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
iidajjohansson
iidajjohansson,
Du är så jäkla stark <3
nouw.com/iidajjohansson
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Finaste ida ❤❤ bamsekram!
nouw.com/nikolinapettersson
Camilla
,
känner så igen mig i din historia. Att man pressar och stressar sin kropp ända till en utmattning så att kroppen helt lägger av. Det enda positiva med allt är att man lär känna sin kropp och vad man har för begränsningar. Ta hand om dig ❤️ Kramar
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Gör ont i mig att du känner igen dig fina Camilla 😟 Var rädd om dig och hoppas du haft en bra helg ❤ bamsekram ❤
nouw.com/nikolinapettersson
Naatly
Naatly,
Jag ignorerade också min kropps signaler i massa år. Tänkte bara att jag var lat och krigade på trots att jag egentligen inte orkade. Jag ville också vara perfekt, duktig och någon att räkna med. Till slut tog det bara stopp. Så hemskt. Kram ❤️
nouw.com/naatly
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Precis... fan vad de suger, att vi inte han stoppa oss själva innan de gott för långt.. 😟 Vi får kämpa på så mycket vi kan för att ta oss tillbaka, bamsekram ❤❤
nouw.com/nikolinapettersson
annahadarzon
annahadarzon,
Älskade fina du! Känner igen mig i pricis allt du skriver. Jag har fått utmattningssyndrom pga ätstörningen. Det är hemskt. Jag vet precis. Du är inte ensam... ❤️❤️
nouw.com/annahadarzon
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
De förstår jag tyvärr.. 😟 Min anorexi kom tillbaka efter jag fick diagnosen utmattningsdepression... Var rädd om dig fina Anna ❤❤
nouw.com/nikolinapettersson
Ida,
Känner verkligen igen mig. Jag är helt slut även fast jag inte jobbar eller pluggar. Men 18 år med psykisk ohälsa sätter sina spår... Stor kram till dig <3
onlyonewaytogo.blogg.se
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
:( Ja många år med psykisk ohälsa sätter verkligen sina spår... ingen kropp klarar allt... 😟 Bamsekram till dig Ida och var rädd om dig ❤❤
nouw.com/nikolinapettersson