Torkar tåren efter alla det där dumma gångerna som jag fått mitt hjärta krossat och alla de som bara

Här kommer nog de sista riktigt långa, djupa inlägget på ett tag iaf, tror jag, kanske ganska flummgt å förvirrande meen, de är svårt att sätta ord på allt jag känner å tänker, eller nej de går inte ens, men hur mkt ni än hatar långa inlägg med så mycket text så ber jag er, läs igenom hela texten - Till mina nära å kära, även till de som inte tycker om mig överhuvudtaget, men till de som kanske en gång känt mig- tänk om jag hade gjort ngt åt detta tidigare, tänk om jag kunde fattat att jag inte kunde ta mig ur detta själv, envis som jag är.. tänk om jag kunde fattat att man kunde få hjälp, att jag behöver medicin för att överleva min vardag, men ändå får ständig panik å ångest, alkohol hjälpte ju ifs lite, man släpper ju många tankar å bara är fö en gångs skull,men tänk om jag fattat att de inte ska vara såhär, att de inte är normalt att inte acceptera sig själv, att man ska kunna slappna av bland andra, att man inte ska hata sig själv, och framförallt inte anse att man inte förtjänar att må bra och inte ens leva. tänk om jag inte blivit så illa behandlad av de människorna jag haft runt om mig, tänk om folk inte hade svikit mig så hårt, isf så kanske jag hade kunnat prata med mina fina vänner jag har idag, tänk om jag inte hade stängt in mig såhär djupt.. fast ändå är jag rädd, rädd för att de också skulle lämnat mig om ja sagt sanningen om vissa saker, men ändå, de kanske hade vart helt annorlunda idag om jag vågat säga de ändå.. den tanken slår mig ofta.. tänk hur allt kunde vart om jag berättat, tänk hur mkt jag förlorat pga av andra idioter. fan. tänk er att en kram av någon man känner men inte känner sig trygg med, känslan att bli fasthållen, kan ge en en sån kraftig inre panik, varför man inte reagerar å försöker gör något längre? jo för de hjälpte inte då, så kroppen stänger av ist.. den vill fly men vet att de inte hjälpte innan. samma sak med att jag inte skriker eller något när jag får panik, jag kunde ju inte då så de hjälpte ju inget.. min kropp har stängt av. de blir svart, huvudet får som en black out, de blir bara helt svart. De värsta å jobbiga är att jag ibland kan få den inre paniken av en kram av en människa jag egentligen känner mig trygg med.. de är hemskt, de är så svårt.. men tänk om jag kunde stått på mig på allt skit jag även fått efter den där händelsen, tänk om jag inte låtit alla sparka så jävla mycket på mig, tänk om jag inte låtit mina då så kallade vänner trycka ner mig så mycket, kasstat så mycket skit på mig så jag tillslut ansåg att jag inte ens förtjänar att må bra, förtjäna att finnas. usch. alla som läser min blogg, låt inte folk trycka ner er så mycket så ni anser att ni inte förtjänar att må bra eller leva, så ni inte ens klarar av vardagliga sysslor, undviker de och människor ni inte känner så mycket som möjligt bara för man inte ens kan se folk i ögonen, ögon som är så fina.. snälla, stå på er. tvivla aldrig på er själva. eller om någon behandlar er illa, ta hjälp, berätta de - lättare sagt än gjort, jag om någon vet det tyvärr. men jag ska aldrig mer vara sådär, för snäll igen, aldrig förlåta folk som sårat å förstört mig så mycket. Jag kommer aldrig glömma de jag gått igenom och vissa kommer jag aldrig förlåta eller vilja prata mer med, men jag ska lära mig att bearbeta de å lära mig att hantera allt som hänt så min vardag kan bli så normal som möjligt en dag så jag kan vara bland folk utan att få inre panik å ångest..
jag förstår varför några av mina tidigare förhållanden har slutat som de gjort, endast för att jag velat å vetat att de sårat mig själv mest, de är ju de jag velat de senaste åren, såra mig själv, jag har ju inte fått må bra, fått känna glädje, fått vara glad. och även fast jag blivit väldigt illa behandlad av vissa killar, så hade de kanske löst sig på andra sätt om jag vågat prata, berätta vad jag gått igenom och varför jag kan reagera å bete mig som jag gör ibland, säga vad jag tänkter och känner, och framför allt, så hade han kanske fått lida lite av allt han orsakat å plågat mig igenom, om jag vågat säga något, idiot fan. men de är svårt när man inte vet vad som är rätt å fel, när man inte hör sin egna inre röst, å verkligen trott på allt de elaka, dumma andra sagt om en, å framförallt de han sa, att de var mitt fel. jag har tagit åt mig så mycket av så mycket, även fast jag verkligen inte skulle gjort de. för jag förtjäna inte de, meen för jag aldrig trott på mig själv, så istället har jag stängt in mig mer å mer och bara vart tyst, tagit åt mig och låtit alla kassta massa skit på mig.. men iaf, här är ett förlåt till er alla jag sårat.
"Tänk alla gånger jag ångrar saker jag sagt, ord som kommit ut i all hast när jag talat för snabbt, Gånger jag sårat andra utan att mena det, jag ber om ursäkt nu, förlåt men jag menar det" kommer även alltid vara tacksam till de som inte lämnat mig, förstår att de vart svårt för mina vänner att få veta sanningen om vad som hänt de senaste veckorna, förstår även att de måste vart svårt att försökt komunicera med en stängd bok de senaste åren, vet själv inte hur jag skulle kunna tagit de om jag inte vart här själv.. sen förstår jag även att vissa har svårt att förstå hur alvarligt de vart, hur dåligt jag mått å hur långt de höll på att gå.. men jag är glad och tacksam till de som visat att hur glada de är över att jag fortfarande finns. men tack till alla, alla som inte huggit mig i ryggen, inte ljugit för mig, inte behandlat mig illa, inte låtit mig ta skit utan anledning å till de som inte sparkat på mig under dessa år. Bamse kram på er. älskar er min familj och mina vänner, världens bästa. och hoppas ni, mina närmsta vänner idag, ändå förstår att inget av de som hänt och att de gått så långt är erat fel, för de är de inte, de är vissa idioter innan i mitt liv som förstört mig.. tack för att ni finns vid min sida än iaf, fina vänner! ni är guldvärda! sen kan jag även säga ett förlåt till er just nu, att jag inte kanske riktigt finns för er just nu, men jag bryr mig, de kommer jag alltid göra! och jag älskar er av hela mitt hjärta, ni är så fina, men just nu måste jag kämpa för att själv överleva.. så förlåt! och där kom jag på mig själv igen, vad fan sitter jag å säger förlåt för egentligen? för att jag måste prioitera mig själv för första gången i mitt liv, för att jag själv ska överleva, men ja, de e ju så jag alltid gjort, ursäktat mig för alla andra, för att jag ens finns. skulle kunna skriva hur mkt som helst inser jag.. men sätter ett stop här nu, de blev ändå 100 ggr längre än vad jag hade tänkt, haha å de blev nog ett riktigt rörigt inlägg. haha, jag försöker förklara saker som alla kommer tolka olika och som är svårt att skriva och sätta ord på så ett litet tillägg, ingen nämnd, ingen glömd,om någon känner att den ska ta åt sig av ngt, gör de, annars inte. men ta hand om er. "Tänk alla gånger som jag gett ut mig själv, vill låta gånger jag mår dåligt, men inte orkat gråta, Dagar jag tänkt på det hatet som getts, som har dragit ner mig själv på det mest magiska sätt..."
Bilden är till alla idioter som förstört mig.

Gillar

Kommentarer