tillbaka i Leksand -

Min historia, Psykisk ohälsa

Jag fortsätter med att ladda upp ett inlägg ur "min historia" varje onsdag ett tag framöver, inlägg som hamnar under kategorin "min historia"
En del ur min historia - Den här delen kommer jag inte ihåg speciellt detaljerat och de får ni ha lite hänsyn till.

Och så var jag tillbaka i lilla leksand, staden där bara perfekt passade in, alltså inte jag. Jag skämdes så av att vara tillbaka i leksand, jag var misslyckad, värdelös och allt negativt mitt huvud bara kunde hitta på. Fan jag hade inte ens klarat av att flytta till en ny stad och börja plugga, de där som alla andra gör i min ålder.
Första veckorna i leksand bestod endast av läkarbesök för att bli sjukskriven från pluggandet, försöka hitta någon att prata med och försöka förstå varför jag mådde så dåligt osv. Hon som blev den jag pratade med kallar jag K i texten. Mina veckor bestod av att träffa K och prata, träffa läkare ibland och resten av tiden låg jag i sängen, jag orkade ingenting, inte ens gå ut i stallet som alltid vart min "fri zon" jag orkade inte ens de.. att duscha och ta hand om mig själv var verkligen en stor utmaning för mig de första veckorna. Men veckorna gick, jag försökte träffa mina vänner, de få som stod kvar vid min sida, och jag försökte förklara för dem vad som hänt nu, tidigare osv, jag började en behandling med K om vad som hänt, jag började försöka prata om saker och ting och tro på att folk ville lyssna på mig något jag aldrig trott att folk velat och alltid fått de bevisat, jag började träna mer igen och spendera massa tid i stallet så fort jag orkade.

Tiden gick, och jag tror att jag gick ner mer och mer i vikt sen jag flyttade hem och hit, jag såg mig bara tjockare och tjockare och kände mig så jävla värdelös, otillräcklig och genuint jävla dålig. Jag var deprimerad och hade oförklarliga hjärnspöken sen lång tid tillbaka, sen många år tillbaka, något jag aldrig vågat prata om innan denna våren. Jag, eller demonerna i mitt huvud förbjöd de ena och de andra i mat intag, tillslut var de nästan ingenting som var okej att äta... Jag förlorade makten över min egna kropp för några år sedan och sen dess var de maten jag trodde mig ha makten över, men de var anorexin som hade den riktiga makten över maten... De som plågsamt försökte ta livet av mig...  
​De var nog i början av sommaren som K reagerade och la märke till hur jag åt eller hur mitt huvud fungerade pga att jag åt så lite, jag vet helt ärligt inte vad hon reagerade på, men vi började prata lite smått om maten och här var jag lite medveten om min ätstörning och att de sättet jag hanterade maten inte var normalt eller bra, men inte mer än så, jag hade verkligen ingen ätstörning, jag var ju inte så smal. Behandlingen fortsatte ett tag till men sen tyckte hon inte att jag var mottaglig för de längre. Jag svimmade väldigt mycket till och från under hela sommaren, jag tror de var mycket för att mitt hjärta var svagt, min kropp var väldigt svag och mina tabletter lite för starka för min kropp..
Jag tror, vet inte eller jag minns inte riktigt hur allt gick till, men jag tror hon fick kontakt med leksands psykiatri, och på nå vis började jag även gå där också under sen sommaren, jag träffade K samtidigt som jag gick på vuxenpsykiatrin för att kolla blodtryck och väga mig, varannan vecka/ en gång i veckan.
Vet inte exakt när mötet som jag fick panik innan så jag tog överdos var exakt, men de var här omkring, och efter natten på akuten blev jag hemskickad av psykläkaren där, jag hade ju kontakter hemma i leksand osv så dem brydde sig inte....
Hemma igen, mötet blev aldrig av, har ett minne av att någon inte kunde.. De bestämdes att jag skulle åka på ett besök till dala abc (dagvård för ätstörningar i dalarna), K följde med mig då jag vägrade åka annars, jag hörde ju verkligen inte hemma där, jag var inte sjuk och jag var livrädd för att åka dit, men de var inte alls som jag trodde, de var såå hemtrevligt, verkligen.
Min älskade syster, som verkligen ställt ut till 110% för mig under mitt kaos, kom hem någon gång under sommaren och åkte även med mig till dala abc en veckodag för att gå på en av deras "föreläsningar, gruppsamtal" som de har där ibland.. De var sjukt nyttigt, men jag kände att jag inte passade in där, jag var för stor, fortfarande inte tillräckligt smal, jag var inte sjuk osv.

Tiden gick iallafall, jag slutade gå till K då de avsåg att jag inte kunde ta emot behandlingen, jag åt för lite och de blev bara farligt att försöka bearbeta de jag gått igenom. Jag fortsatte gå till vuxenpsykiatrin för att väga mig och prata lite en gång i veckan. De gick nedåt, varje vecka. En dag, något jag inte heller minns så detaljerat, så vägdes jag, kollade blodtryck, puls osv, de var illa, en läkare pratade med mig och mamma och sa att jag skulle åka till säter för att bli inskriven för annars skulle de skicka polisen för att tvångsinlägga mig på psyk. Även här ansåg jag mig själv inte tillräckligt sjuk men gjorde som de sa ändå, eller mamma gjorde. Jag var fortfarande inte den smalaste men mitt hjärta och kropp orkade inte mycket till efter att ha blivit grovt misshandlad i flera flera år. Jag vet inte hur många dagar jag hade hoppat över att äta innan den dagen men mer än 2dl vatten om dagen var inte okej att dricka enligt mitt huvud...
Vi åkte till Säter och jag blev sen inskriva på avd ... i falun, psykavdelningen. Där sov jag en natt, en natt i en korridor, för de hade inte plats för mig. De vägde mig, mätte mig osv, sen kom mamma, min hjälte som alltid funnits för mig varje sekund av min jävla resa, jag fick nya starkare sömntabletter utskrivet på avd och efter lite om och men så blev jag utskriven och hemskickad där ifrån. men jag skulle på ett samtal på dala abc dagen efter. JAG VILLE VERKLIGEN VINNA KAMPEN ÖVER ANOREXIN och mina andra demoner i huvudet!!!!!

bilden längst till vänster är från ett tag innan jag blev inlagd - den andra är från när jag börjat äta normalt ett tag igen och jag tyckte min mage stod ut som fan och att jag var jätte tjock... svullnad kallas de fan

Gillar

Kommentarer

lidköpings_pappan
lidköpings_pappan,
Är glad att du träffade "K" och för att din syster och älskade mamma ställer upp för dig. Vilken fin förändring det blev mellan korten ☺ bra slutord med att du vill verkligen vinna kampen, snygg tatuering förresten 😃
nouw.com/lidköpings_pappan
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
De är verkligen jag också evigt tacksam för! Och tack snälla för dina fina ord, de värmer massor ska du veta! 😊 och tack snälla, älskar tatueringen 😊 Kram
nouw.com/nikolinapettersson