De senaste dagarna har jag bläddrat igenom min blogg lite, läst inlägg så lång tillbaka som från 2010, enligt blogginläggen så kände jag otroligt mycket även på den tiden, men jag vågade sällan prata med någon om de jag kände och texterna jag skrev, eller publicerade, var väldigt korta och jag skrev, eller delade aldrig med mig om varför jag mådde som jag gjorde eller hur jag kände, jag tror de var för att jag kände mig konstig som kände så starkt och mycket för i flera opublicerade inlägg är de mer djupa och långa texter.. Något jag själv minns så extremt tydligt är att andra sällan förstod vad jag kände, jag kände så starkt och mycket mer än alla andra, dem förstod inte hur eller varför jag kände så och tillslut slutade jag berätta vad jag kände, för de var ju ändå ingen som förstod och tillslut kändes det som att de var fel på mig och det jag kände.. Jag har nog haft emotionell instabilitet i många år, sen jag var liten, iallafall tonåring men jag tror också att de jag vart med om och hur situationer har hanterats har påverkat mig negativt, men jag tror faktiskt att jag haft denna diagnos i många år, sen när jag blev drabbad av anorexin så stängdes ju alla känslor av, man orkar inte känna sådär starkt och mycket, vilket var otroligt skönt för mig men också antagligen en anledning till att ingen tidigare reflekterat över att jag skulle ha denna diagnos.
Idag känner jag verkligen att de är okej att jag känner mycket och stark, de är okej att andra inte förstår, men de är viktigt för mig att veta om känslorna är realistiska, om dem verkligen är sanna här och nu och verkligen veta om jag ska reagera på dem eller inte, om de är hjälpsamt eller inte. Det är något jag verkligen behöver träna på men jag tror jag verkligen kommer lära mig detta tillslut. Absolut tycker jag att saker och livet de är hopplöst, meningslöst och jobbigt ibland, men jag fastnar inte i de på samma sätt som jag gjort tidigare. Jag kommer falla tusen gånger om men förhoppningsvis kommer jag veta hur jag ska påminna mig om allt jag lärt mig idag.
De är faktiskt fascinerande hur mycket jag och mitt psyke har mognat de senaste månaderna, jag har lärt mig att se saker på ett annat sätt, utan min emotionella instabilitet inblandat, och de är coolt och så jävla skönt, även fast jag vet att jag behöver fortsätta träna på de lååång tid innan de fastnar på riktigt i mitt huvud men jag är otroligt tacksam att jag insett, förstått och mognat på detta sättet NU och inte när jag är ännu äldre vilket många andra gör.
Jag läste även lite inlägg från när jag bodde i K-stad och pluggade, någon månad innan jag gav upp totalt, där började jag för första gången förstå att jag förtjänade att må bra, men jag visste inte hur, jag ville må bättre, och jag förtjänade att må bättre, HAN lärde mig väldigt mycket, men han förstörde mig även totalt eftersom jag redan var så långt nere på botten, tillslut orkade jag inte längre.
Jag började förstå saker på ett annat sätt här, 2014, jag förstod att jag också borde få må bra, men jag visste inte hur jag skulle gå tillväga för att må bättre, för att börja tro på mig själv och komma ur alla dömande och elaka tankar emot mig själv...
Det var här 2014 jag började våga skriva mer öppet och ärlig om hur jag mådde och vad jag faktiskt kände, väldigt djupt och naket men ändå väldigt sant och ibland ganska klokt.. Men jag mådde för dåligt i mig själv för att kunna må bättre då, jag mådde för dåligt i anorexin för att kunna må bättre, även fast jag själv inte fattade att jag hade en ätstörning då, för jag var ju inte tillräckligt smal?! Jag har verkligen förstått att de tar något år för kroppen att reparera sig efter flera år med ätstörningar OCH att man inte kan göra mycket med sitt psyke och mående utan ordentligt med mat i kroppen, absolut kan man försöka, vilket jag gjorde 2014 och även andra perioder även fast jag inte fick rätt hjälp och redskap, men utan tillräckligt med mat i systemet så FUNGERAR inte kroppen eller psyket och man kommer ändå inte framåt, även fast man verkligen vill och kämpar för det.
