osynligt men ändå så synligt -

något jag länge undrat över är varför psykisk ohälsa är något man inte alls pratar om, något man skäms över och som många tycker är tabu. Hur mycket jag än vill förstå hur det kan vara tabu förstår jag inte. Jag hade säkert uttalat mig annorlunda om jag själv inte har de erfarenheter jag nu har, men jag kan ändå inte förstå. Jag har många gånger sagt att jag önskat att jag brutit ett ben istället för att ha vart med om mitt trauma, haft anorexia och depression, inte för att det skulle kännas mindre eller mer eller för att jag vill ha gips, utan för att det syns. Psykisk ohälsa behöver inte synas och det är det som kan vara både jobbigt men ibland även bra. Man ser inte vem som mår dåligt, vem som kanske behöver mest hjälp. Kanske är det personen som alltid skrattar och är glad, som pratar mest och som alltid är med vänner som behöver väldigt mycket stöd och hjälp, som har kaos i sin hjärna och mår dåligt, eller så är det inte den personen. 
När jag åker tåg eller går på stan kan jag ibland tänka på de människor jag ser eller möter. Undra hur många av de som mår psykiskt dåligt och som till och med kanske har en diagnos eller får hjälp. Vem vet om personen jag möter mår så fruktansvärt dåligt och inte vill leva längre, ingen vet då det inte syns vilket är problemet då det är väldigt allvarligt. Vem vet om personen du sitter bredvid på tåget försökte ta självmord för två månader sedan och mår dåligt, men ingen ser och ingen hör. För så fort vi nämner psykisk ohälsa vänder de flesta ryggen till:   
Men varför? Det är inte ovanligare än att bryta ett ben, det ska inte vara pinsamt att säga att man inte mår bra psykiskt, då man mår minst lika dåligt som om man hade varit dåligt fysiskt, om inte värre. För vem vet vad ett leende kan dölja, vad kläder kan dölja eller vad mycket man kan säga men ingenting av det man säger menar man, för vem vet vad du gör när du säger att du måste på ett ärende, ska till sjukhuset eller får ett telefonsamtal. För vem vet någonting om hur du mår när du gråter flera gånger varje dag, för att det är kaos i hjärnan och för att ingen förstår. För att ingen vågar prata om det och för att människor ser ner på de som mår psykiskt dåligt. De är som alla andra, friska som sjuka, det spelar ingen roll. Precis som allt och alla andra, de behöver bara hjälp och stöttning och minst av allt behöver de bli avisade, de behöver bli sedda. För vem vet när leendet är äkta, när skratten blir fler än tårarna och när sjukhustimmarna blir allt färre när ingen någonsin visste att du måde dåligt. Osynligt men ändå så himla synligt.

Gillar

Kommentarer