"Men hon är väl inte sjuk längre, hon är inte sådär jättesmal" eller "Åh, du äter ju nu. Då är du fr

Det är lättare när man bryter ett ben och alla kan se det och förstår att man har ont. Det är svårt när man mår dåligt i psyket för ingen vet eller förstår eller kan se det.
Om du bryter ett ben kan alla se det för då har du gips. Alla förstår att du har ont i benet och behöver kryckor som hjälp. De förstår att något är brutet. När man har en psykisk sjukdom kan man oftast inte se det på personen och det är det som ibland kan vara det jobbigaste. Man kan skratta och man kan le bland människor men det betyder inte att man mår bra för det. Det är enklare att skratta och säga att man mår bra än att säga att man mår dåligt och behöva förklara varför-även fast det kanske är det man egentligen vill mest av allt. Att någon ska se och att någon ska förstå.

Det finns många psykiska sjukdomar men jag skriver mest om den jag själv har. Anorexia. Jag tycker det är både jobbigt och ledsamt när man kan höra saker som "Men hon är väl inte sjuk längre, hon är inte sådär jättesmal" eller "Åh, du äter ju nu. Då är du frisk nu va?". (Dock är det en helt annat sak om någon frågar om detta, någon som vill veta hur det är. Som kanske frågar "är man frisk bara för att man äter" och då tycker jag det är en annan grej, för då vill personen lära sig och försöka förstå). Nej, man behöver inte vara frisk för att du äter, man behöver inte vara frisk för att du inte är extremt mager längre. Frisk innebär så mycket mer än att man kan äta. Det handlar om hur man ser på sig själv och hur man kan hantera olika saker och hur man mår. Man tvingas äta för att bli bättre och om man har kontakt med sjukhuset tvingar de än oavsett vad man själv vill. Man kan må fruktansvärt dåligt även fast man äter eller även fast man har gått upp lite i vikt, nästan ännu värre än innan. För då tror alla att det är bra och att man mår bra när man kanske egentligen hatar sig själv mer än allt annat.

Gillar

Kommentarer