fysiskt och psykiskt sjuk -

hittade en riktigt bra debattartikel och här under är en del av den;
"Jag heter Klara Lundberg och är 18 år. I hela mitt liv har jag klarat mig bra från både psykiska och fysiska skador. Men i höstas smällde det till, ordentligt, på båda fronterna. Jag skadade mitt ben vilket gjorde att jag inte kunde utöva den sporten jag älskar, jag blev fysiskt handikappad. Samtidigt som detta skedde gick jag in i en period som var mycket tung psykiskt. Jag var stressad, okoncentrerad och konstant trött. Före detta skedde hade jag varit en person som tog mycket för givet, som alltid var glad, som alltid presterade på topp och som absolut inte hade några sömnsvårigheter. Men när allt detta skedde kunde jag, som tidigare hade kunnat skriva sidlånga uppsatser utan att blinka, knappt skriva en mening utan att få panik.
Men eftersom jag är uppvuxen i ett samhälle där psykiska åkommor är något oacceptabelt, valde jag att aldrig prata om mina psykiska besvär. Om någon människa frågade mig hur jag mådde svarade jag "med benet är det dåligt men jag mår helt okej", detta var som ni kanske förstår en rak lögn. Jag var inte okej, jag mådde dåligt. Men ändå skämdes jag. Jag ville inte att någon skulle förstå att glada, spralliga och något konstiga Klara, mådde dåligt. Nu håller jag på med min rehabilitering för mitt ben. När folk som jag inte sett på länge kommer fram är, nästan alltid, deras första fråga "hur går det med benet". De visar sympati, stödjer mig och visar att de vill mig väl. Samtidigt har jag en vän, han mår väldigt psykiskt dåligt just nu. Men ändå är det ingen som ger honom det stödet som jag får. Det är ingen som frågar honom hur det går med hans sjukdom, med hans rehabilitering, med hans välmående. Varför ska jag som har en fysisk, konkret skada få mer stöd från samhället än en som har en psykisk abstrakt skada?"

Gillar

Kommentarer