Erfarenheten av sjukvården från förra året till nu -

Psykisk ohälsa, texter

Tänkte sammanfatta min upplevelse jag har fått av sjukvården här i skåne från förra året fram till nu.

Eller okej, vi gör en snabb liten tillbaka blick, jag flyttade till skåne hösten 2015, de skickades en remiss från Leksands psykiatri ner hit och i december var jag och träffade en läkare från psykiatrin här, hon skickade vidare en remiss till deras ätstörningsteam här utan att ens säga någonting till mig (?!). Jag träffade en ifrån ätstörningsteamet i februari, kollade min kroppsuppfattning mm, veckan efter skulle jag träffat en annan från teamet för att väga mig och prata om mat.
Här blev jag rädd, jag visste att jag inte var speciellt smal, underviktig och jag visste redan min vikt som jag personligen tyckte var allt för mycket så jag sa ifrån, jag vågade inte väga mig, jag tackade nej till ätstörningsteamet och trodde jag skulle klara mig själv. En läkare från deras team skulle skicka remiss till vårdcentralen så jag skulle ha någon slags kontakt där men de skickades aldrig en remiss till VC.

Så nu börjar vi från när jag gick in i väggen i början av juni. Jag gick till VC för att bli sjukskriven från jobbet.. Han skrattade och hånlog lite åt mig när jag sa att jag var utbränd. Hur skulle någon så ung kunna gått in i väggen? Han sjukskrev mig iallafall en månad framåt, min uppsägningstid från jobbet.
En månad efter gick jag tillbaka till VC för att bli sjukskriven längre då jag inte mådde ett dugg bättre. Jag bad om att träffa en ny läkare denna gång då bemötandet förra gången inte vart speciellt trevlig. Fick träffa en ny läkare men han var inte heller speciellt trevlig, han frågade hur någon som ler kan vara djupt deprimerad och utmattad. Att le har alltid vart min fasad, jag har ju aldrig fått visa mig svag. Läkaren sjukskrev mig en tid framåt iallafall och såg till att jag fick börja träffa kuratorn som dem har på VC då han iallafall förstod att jag behövde någon att prata med. Här nämnde jag ingenting om min ätstörning, jag sa att jag hade haft de tidigare men de var inte jätte illa här, de var lite sämre än mitt normala, man inte värre än så och jag ville att dem skulle fatta att jag verkligen behövde hjälp med traumabearbetning och inte ätstörningen....
Jag gick hos kuratorn en gång i veckan i någon månad, blev sjukskriven ett tag till med hjälp av kuratorn då jag knappt orkade stå på mig emot läkarna som bara förminskade och tryckte ner mig hela tiden.
Tillslut insåg en läkare att kuratorn inte hjälpte mig, att hon inte har rätt utbildning för att hjälpa mig och skickade en remiss till en psykolog på st: lucas. Jag var på bedömningssamtal där men sen skulle psykologen där ha semester.. Jag fortsatte träffa kuratorn så länge. Träffade en ny läkare igen, vågade berätta lite om mina självskadebeteenden som han ändå tog seriöst och skickade remiss till psykiatrin här istället. Remissen som skickades till psykiatrin tog ätstörningsenheten hand om istället. Jag blev sjukskriven 50% av läkaren på vc. Vilket även innebar att jag inte fick ut ett öre från FK. Här hade jag gått ner i vikt igen men de var mest för att jag ville att folk/sjukvården skulle ta mig på allvar, jag ville få hjälp med de psykiska..

Efter bedömningssamtal på äs-enheten så var de där jag skulle börja gå så sagt och gjort, jag slutade helt att gå till kuratorn och sa även ifrån mig psykologen på st: lucas, men sa att jag ville testa på äs-enheten först och skulle höra av mig dit efter någon månad.
Jag gick till äs-enheten två dagar i veckan, tisdagarna träffade jag en sjukgymnast för kroppskännedom och för att prata och på torsdag eller fredag träffade jag en sjuksköterska för att prata om mat, matschema och sådant.

Sjukgymnasten som jag ska prata med har sagt att jag har schizofrena tankar, att mina "sjuka/anorexiska tankar" är fantasi och fler nedvärderande saker, sen frågar hon mig varför jag inte vill prata med henne? Seriöst? Jag har sen tidigare sjukt svårt att lita på folk och faktiskt prata om saker med folk, sen tror hon att jag ska våga prata med henne när hon säger sådana där saker till mig? nej tack..

Sjuksköterskan, E, och jag har aldrig kommit överens med, men de kan nog ha haft och göra med första gången jag träffade henne och vi skulle prata om matschema. Alla som vart sjuka i en ätstörning vet hur ett matschema ser ut, hur mycket som är normalt att äta enligt ätstörningsenheter. (kan se lite olika ut från ätstörningsenhet till ätstörningsenhet men på ett ungefär) DE, de man som normalt ska äta på en dag, sa hon att jag skulle börja äta på en gång, sen dag ETT? Hur fan trodde hon att jag skulle kunna de? Redan där och då kände jag att de verkligen inte skulle gå, för enligt henne var de bara att äta, och hade de bara vart att äta hade jag gjort de för flera flera år sedan..

Dessa två, sjukgymnasten och sjuksystern, jobbar alltså på en ätstörningsenhet och borde enligt mig veta så mycket bättre än vad dessa exempel visar, exempel som dom faktiskt sagt till mig..

Sen, skulle jag få träffa läkaren för vidare sjukskrivning, E, sa att hon hade bokat in ett möte med läkaren kommande veckan och att E själv skulle vara med på mötet. Jag ifrågasatte varför och fick bara till svar för att hon ville, för hon är min behandlare, då sa jag satt jag inte ville de, att jag ville träffa läkaren själv (något jag har RÄTTEN till att göra) E, blev sur och muttrade tillbaka att jag väl kunde få träffa läkaren själv 15min om jag så promt måste de.

När läkarsamtalet väl kom, tror ni jag fick träffa läkaren själv? Nej, skulle inte tro de va. E skulle vara med, sitta där som en hök och klanka ner på mig och mina prestationer. Jag gick med på att dem skulle få skicka en remiss till lunds äs-enhet istället, eftersom de tvingade på mig de och hotade med att FK kräver så mycket mer och att jag inte kommer få ut någonting av dem om jag inte försöker mer eller går med på de dem säger..

Jag har frågat efter att få träffa en psykolog som kan hjälpa mig, någon som har utbildning till de, men inte fan får jag träffa någon psykolog, de har dem inte resurser till? Klassikern, precis så de var i Dalarna. Usch, jag blir så less. Kvinnan jag träffade ang. tygntäcke är den första som faktiskt förstår varför jag har så svårt att släppa taget om anorexin, för i falun, där jag gick på dagvård 2014, där lovade dem mig, att om jag gick upp i normalvikt så skulle jag få en psykolog och få bearbeta de jag blivit utsatt för och gått igenom. De hade bestämt de, när jag var uppe i normalvikt skulle jag gå på dagvården samtidigt som jag skulle få träffa en psykolog genom psykiatrin i Leksand. Väl här, när jag kämpat som in åt helvete för att komma upp i normalvikt så fanns där ingen psykolog, de hade inte resurserna för att hjälpa mig? Här föll jag. Här gav jag upp. Jag hade kämpat och gjort allt jag kunde för att komma upp i normalvikt, jag hade gått upp mycket i vikt väldigt fort för att jag skulle få träffa en psykolog och komma vidare, väl där fanns där ingen psykolog som dem lovat mig.. De sveket är de som sitter i mig en, de sveket är en stor anledning till varför jag inte vågar släppa taget om anorexin förens jag känner att jag får den hjälpen jag behöver nu... men de är ingen som förstår de, de är ingen som förstår hur mycket de sveket tagit på mig, ingen förutom kvinnan jag träffade om tygntäcke, HON är den första som faktiskt förstod varför jag har svårt att lita och tro på folk inom sjukvården efter alla svek jag vart med om sen jag blev sjuk. Jag vet att man måste våga satsa för att vinna men för att våga satsa måste man känna någon slags trygghet...

Iallafall, nu har jag fått en tid till bedömningssamtal i Lund nästa vecka, får se vad dem säger, de är tal om dagvård eller inläggning men vi får se, sjukt segt att de tar 1,5 h dit bara och att pendla den sträckan varje dag, helst inte... Min sjukskrivning går ut nu på söndag den 15e och jag fick precis veta att jag inte får träffa läkaren förens den 23?? De är en vecka efter min sjukskrivning går ut vilket även innebär att jag kommer få ut ännu mindre från fk, jag som redan nu får ut en minimal summa... fan vad trött och less jag blir, blir fan arg och de sa jag till "E", dom ska väl fan ha lite koll och kunna planera bättre?! Tack sjukvården, tack för att ni får mig att må så mycket bättre. Jag är så jävla trött på deras nonchalanta beteende emot mig..
Förra gången jag träffade läkaren hotade dom mig med att inte sjukskriva mig längre, men dem kanske gör de ett tag till nu eftersom jag ska på bedömningssamtalet i Lund och jag kommer få träffa läkaren veckan efter bedömningssamtalet så jag tror läkaren kommer utgå ifrån vad som bestäms och händer där.. Men om dem inte sjukskriver mig längre, kommer jag nog faktiskt säga upp all kontakt med äs-enheten här, för dom ger mig verkligen ingenting, inte ett skit har dom hjälpt mig, snarare tryckt ner mig ännu lite mer... de känns bara hopplöst, jag känner mig hopplös.. Och att ha sån dålig ekonomi som jag har som sjukskriven får mig bara att må ännu sämre och känna mig ännu mer värdelös samtidigt som jag vet att jag inte mår tillräckligt bra fysiskt eller psykiskt för att kunna jobba men jag vill ju börja jobba igen och de är tyvärr fan halvt omöjligt att spara inför framtiden när man inte jobbar men men..


Nu fick ni en rejäl, lite mer detaljerad, uppdatering om vad som hänt och vilken hjälp jag fått igenom sjukvården sen i somras, lite mer om hur dem behandlat mig (men inte allt) och lite om hur läget är för mig just nu. Efter bedömningssamtalet nästa vecka vet jag antagligen mer, men såhär är de just nu.

~foto: Lisa ~

Gillar

Kommentarer

Helen
,
Hej! Vilken tuff resa du får göra, det ska inte få gå till så här. Tänkte bara säga att det är otroligt starkt gjort av dig att fortsätta kämpa 🌟
En läkare kan sjukskriva en retroaktivt (upp till 14 dagar) så ta upp det med den nya läkaren, du ska ju självklart inte förlora inkomst pga att du inte får träffa en läkare i tid. Kram på dig!
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Nej de ska ju verkligen inte de tyvärr.. 😟 Tack snälla, de värmer att få höra ❤ Ska verkligen säga de och försöka orka stå på mig, tack för tipset! 😊 Kram ❤
nouw.com/nikolinapettersson
Livefree
Livefree,
Känner igen känslan både hjälp för ätstörningar men främst utbrändhete och få riktig hjälp verka omöjligt här sitter man inte och gråter utan slut hjälper de en inte och knappt även man gråter av utmattning och frustration. När man förklara till dem man ju självklart inte vill må så jävla piss frivilligt som de tror utan att man skulle ge allt för att må bra
nouw.com/livefree
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Usch 😟 De är så jävla hemskt och tragiskt att de är så 😟
Och nej, läkare å så verkar tro att man VILL må så dåligt medans man i själva verket inte vill annat än må BRA och kunna leva ett så normalt och bra liv som möjligt .. 😟 Kram till dig!
nouw.com/nikolinapettersson