En början och kanske ett avslut -

Min historia

En del ur min historia -

Jag önskar att jag kunde säga HÄR började helvetet, men så är de nog inte för många.. Men jag tror de började som jag skrivit innan, när jag var liten och sen blev de värre i tonåren när man ska börja passa in, folk ska tycka om en och man ska vara en person som folk vill umgås med i skolan osv. Under högstadiet hade jag en "bästa vän" men hon gick så småningom bakom min rygg, började skriva massa elaka saker om mitt utseende till mig, anonymt, men inget är helt anonymt bakom en data skärm. Den sommaren, var även den sommaren som jag blev våldtagen första gången, de var samma sommar som en annan av mina närmsta kompisar svek mig något enormt och sommaren en annan person jag verkligen litade på sa tack och hej till mig, sket fullkomligt i mig och hörde aldrig mer av sig under 2 år, en person som lovade att aldrig, aldrig någonsin lämna min sida, vad som än hände. Jag vet att livet förändras för allt och alla, alltid, så är de tyvärr. Tillbaka till våldtäkten, var de mitt fel? Var jag en trotsig tonåring som hade utsatt sig för dumma saker, för att få uppmärksamhet, för att passa in, för att synas, eller var de bara för att han inte kunde acceptera att jag inte ville ligga med honom, eller var de för att han ville ha makten, eller var de för att han inte kunde behärska sig, för att han inte vet skillnad mellan rätt och fel, ja och nej.. Jag vet inte och jag kommer aldrig få veta, men jag vet, att han fattade själv att han hade gjort något som inte var rätt, då han sa till mig, att jag fick skylla mig själv efter, innan han drog upp sina byxor och lämnade mig där, ensam, förvirrad, full av skam och så jävla rädd..

Jag ansåg att jag förtjänade de där, de där och de som hänt efter, för jag förtjänade de värsta, jag förtjänade inte att må bra, jag förtjänade att folk gick bakom min rygg, behandlade mig som skit osv, jag förtjänade bara skit, de värsta. Jag utsatte mig där efter också för dumma saker, MEN de var bara för jag redan då mådde så dåligt, de kändes inte som att något eller någon kunde göra mig mer illa, och om de hände så förtjänade jag ju bara de värsta. Jag förtjänade inte att må bra, ta hand om mig själv osv, jag har alltid lärt mig att prioritera andra föra mig själv, så nej, jag vet fortfarande inte hur man tar hand om sig själv, hur man sätter sig själv först.

Jag är sjukt glad och tacksam för de vännerna jag hade under gymnasiet, de i skolan och de jag hade lärt känna genom ridsporten, de fanns alltid där och stöttade mig även fast jag själv inte förstod varför jag mådde dåligt då, jag är sjukt glad att jag lyckades gå ut med ändå helt okej betyg ur gymnasiet trotts att jag mådde så dåligt under de åren, hade extrem prestationsångest och trotts att min kropp inte hade någon näring till att orka plugga eller orka mycket annat än rida och fokusera på mat och min stora kropp. Jag umgicks med kompisar den lilla tiden mitt huvud tillät de, annars tränade jag massor och hade all fokus på mat, svälta, hetsäta och spy.... Jag är verkligen sjukt glad att jag tog mig igenom dom åren fast jag bara levde i ett mörker och i mina falska trygghet till ätstörningar, vilket jag fortfarande inte vågat släppa taget om, de är ju min trygghet, den som aldrig svek mig när alla andra gjorde de..


Jag önskar verkligen att någon pratat med mig om psykisk ohälsa i tonåren, förklarat vad ångest är, hur de är NORMALT att må och känna, vad som inte är normalt och att de verkligen inte är normalt att leva i ett mörker, jag trodde verkligen att alla gjorde de, att alla mådde så hela tiden, inte bara någon gång ibland utan ALLTID.
Jag önskar att jag vetat att de inte var normalt, att jag kunde fått hjälp då, när jag var yngre, så kanske, kanske jag hade mått bättre idag, kanske hade jag kommit så mycket längre i mitt liv idag. Men jag vet att de gäller att acceptera allt, att mitt liv har blivit som de blivit, och istället försöka vara tacksam för allt jag lärt mig på denna resa, för herregud, jag har nog lärt mig mycket mycket mer om livet än många andra i min ålder. Och tänk den dagen mitt liv vänder på riktigt, för de tror jag (hoppas jag) att de en dag kommer göra, att jag ska kunna titta tillbaka på dessa år, och ändå känna tacksamhet för jag lärt mig så mycket utav de

En dag ska jag hitta tillbaka till mig själv igen, den delen av mig folk och sjukdomar har tagit ifrån mig. Ett stort tack till de vännerna jag fortfarande har vid min sida, eller ni nya som accepterar mig, min sjukdom och att jag är den jag har blivit, tack till alla er som alltid trott och tror på mig och ett stort tack till min mamma, min underbara, fantastiska, starka mamma, men även till resten av min familj och till min pojkvän, herregud, vad hade jag gjort utan dig.. Henrik, "jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. "


Gillar

Kommentarer

Mittannorlundaliv
Mittannorlundaliv,
Du är stark, kom ihåg det! ❤️
nouw.com/mittannorlundaliv
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Åh, tack snälla! <3
nouw.com/nikolinapettersson
Mathilda
,
Fantastiska du ❤️
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
resantillsammans
resantillsammans,
Älskade fantastiska vän <3
nouw.com/resantillsammans
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
glöm aldrig att du är fantastisk å att jag ser upp till dig något enormt <3
nouw.com/nikolinapettersson
lisawahlander
lisawahlander,
Du är så vacker! Lovar att du kommer bli bra, vi ska kämpa! LOVE U! <3
nouw.com/lisawahlander
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
<3 Du är världens bästa Lisa <3 <3 All kärlek till dig <3
nouw.com/nikolinapettersson