det sägs att allt har ett slut... -

han tog ett steg närmare mig och han började ta på mig med sina stora händer, jag backade ifrån honom och sa ifrån, att jag inte ville, han sa att jag visst ville, men jag sa emot igen.. Då röt han till och han tog ett kraftig tag i min handled, han höll fast mig så hårt, jag inte kunde fly, jag var för svag.. Han tryckte upp mig emot den gula väggen med all sin kraft. Samtidigt som jag försökte kravla mig ur hans grepp försökte jag skrika och han satte sin andra stora hand för min mun.. jag visste inte vad jag mer kunde göra.. jag sa ifrån, jag försökte fly, jag försökte skrika, min kropp och allt bara lämnade mig stående där mitt emot honom. jag var livrädd, jag var kraft och maktlös..
Senare tittade han mig rakt in i ögonen, fast de kändes som han såg rakt igenom mig, och sa, "de är ju ditt egna fel, du får ju skylla dig själv " sen han vände sig raskt om och gick där ifrån. Han som var så snäll, så vänlig, så rar, så artig, vad fan hände.. jag fatta ingenting.

.....allt är så sjukt, så svårt, jag är fortfarande så livrädd, så förstörd, så överkörd, så trasig...
jag har gråtit flera dagar och nätter irad nu.. jag tror de är för jag börjar fatta, jag tror att jag äntligen börjar inse vad jag vart med om, gått och går igenom.. Ingen annan kommer någonsin förstå, förstå någonting av vad jag gått och går igenom,.. Ingen kommer förstå hur de är, hur de är att vara livrädd för att träffa nya människor, hur de känns att aldrig känna sig trygg,aldrig, hur man mår efter, hur man fortfarande alltid känner sig hotad av andra människor i vardagen, hur den inre paniken ständigt finns inom en, hur hemskt de faktiskt är, hur trasig jag faktiskt är, hur förstörd jag är som människa, hur jag snart går under,hur långt ner på botten man bara kan vara..
jag har insett att jag är sjukt trasig, och även att jag är farlig för mig själv ibland, jag har utsatt mig själv för riktigt dumma saker de senaste åren, bara för att plåga mig själv, allt var ju mitt fel. men även de möstrerna försöker jag ta mig ur, eller ja, jag har tagit mig ur dom nu och jag hoppas att jag aldrig, aldrig någonsin ramlar tillbaka dit igen, till de mörka farliga mönstrerna..

och för de andra, när jag väl skriver, jag tror jag ska bli känslokall härdnefter. jag vill inte bli lurad mer, bli mer sårad, och Jag är så trött att känna så mycket nu för de är bara jobbigt. Och nej, Jag kommer nog adrig vilja ha någon som inte vill ha mig eller älska mig för den jag faktiskt är. Jag vill inte bara duga för någon när de bara passar den. men ändå ligger jag här och är sååå kär..

Jag vill bara glömma ALLT, även fast jag vet att de aldrig kommer hända.. jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, åren.. att jag vore mer normal, att jag inte behövt vara med om de jag vart med om... hur ska jag kunna börja leva igen, påriktigt..? Jag vill kunna ligga bredvid en annan människa och känna mig trygg igen... känna trygghet påriktigt... Bara att dra på leendet som alltid funkat, och kämpa vidare. Jag kommer aldrig ge upp, inte igen. de spelar ingen roll vilka motgångar jag än kommer stöta på.

Och som jag alltid sagt, "Ingen dör oskuld, livet knullar oss alla" Men jag kommer ha lärt mig mycket, mycket mer än så många andra, när jag väl lyckats ta mig igenom allt detta...tack å hej.

Gillar

Kommentarer