det finns inget jag, de finns inget du -

Jag har en konstant längtan efter havet. Efter saltvatten i mitt hår. Efter blöta stenar som är för hala för att gå på. Jag saknar den mörkblåa färgen som sträcker sig så långt ögat kan nå. Efter tång som smeker ens fötter nedifrån mörkret. Jag har en längtan efter en särskild doft som finns vid havet. En sälta blandat med frisk luft. Jag blir så nära till gråt när jag tänker på det. Det finns så mycket längtan till så mycket. Jag känner mig begränsad och instängd. Hur mycket kan man göra, bör man göra, för att må så bra man kan? Kanske borde jag gå ner till sjön oftare och intala mig att det är havet. Att det finns en sälta i vinden som jag bara inte känner av på grund av någon banal anledning. Något så enkelt att det blir komplext.

Gillar

Kommentarer