de där som inte går att sätta ord på egentligen.. -

de där som alltid kommer förfölja mig, hack i häl... som ett sår som aldrig kommer läka helt..
de e väl klart att jag tar åt mig om att de e mitt fel om de e de han säger, att jag får skylla mig själv, klart man skäms då å inte vågar berätta.. å vem skulle jag ha berättat de för den där sommaren? en av mina närmsta vänner blev tsm med en kille jag träffade, den andra mobbade mig och den tredje sket fullkomligt i mig för sin tjej.. och där stod jag kvar, helt övergiven och hade vart med om en extrem sak, och hade ingen jag litade på till 100 vid min sida längre.. dom hade ju bara lämnat mig.. så där tappade jag nog respekt för killar å tjejer, människor. så kanske jag förtjänade detta.. kanske var de mitt fel då.. att han gjorde de där å att mina skl vänner lämnade mig.. hur skulle jag kunna tro nå annat? hur skulle jag kunna tro på mig själv efter de där hänt allt efter varandra, allt på en å samma sommar.. klart jag klandra mig själv.. klart jag såg ner på mig själv å ansåg att jag inte förtjänade nå annat.. å klart jag inte våga säga till mim stackars mamma, ni vet inte hur svårt de är.. den som alltid vill ens bästa å som man aldrig vill ska se en så sårad.. hade redan sårat henne så de räckte på andra sätt ansåg jag själv vet att mina systrar å nuvarande vänner hade hjälpt mig om dom hade vetat.. men de var ju ändå mitt fel så de var ju inte värt att säga ngt.. jag skämdes ju redan så mkt å hatade mig själv ju så mkt för att jag låtit de hända mig å för att de va mitt egna fel..så nej idag förstår jag att jag tappat så mkt respekt för människor, killar å vänner.. de är ju fortf en röst inom mig som skriker att de var mitt fel att jag förtjänade detta.. att jag inte var värd mer än att bli behandlad såhär.. bli så trampad å överkörd.. där och därefter har jag ansett att jag inte förtjänat annat än de värsta, där började osäkerheten i mig själv och de djupa självhatet..

Gillar

Kommentarer