but i don't even know if i'm alive..

Detta är en omskriven text. Ingen vet hur det är förens man öppnar munnen och försöker förklara det. Ingen kommer någonsin kunna förstå hur just du känner det, hur jobbigt du har det, men det kan förstå att det är jobbigt för alla har sina mörka perioder och backar att ta sig över. Med det här inlägget försöker jag inte på något sätt leta efter bekräftelse eller sympati. Väldigt många tror att jag har otroligt bra självförtroende och är en väldigt stark tjej med fötterna på jorden. Fötterna på jorden stämmer till del, stark är jag vissa perioder men självförtroende var något som inte hängde med mig när jag föddes... Varje tävling man var på var mördande, nästan självmord att vara på när man är en tonårs tjej med lite för mycket hjärnspöken, inte riktigt den där tilliten på sig själv eller viljan eller modet för att ta massa placeringar. Att gå igenom de stallarna, se alla gamla segertäcken från Ridsport ponny Cup, SM osv tillsammans med alla priser var mördande för att själv komma fram till sin box - blank tom på tidigare meriter att skryta om. Det värsta var att jag inte kunde skylla ifrån mig på det, jag hade ifs en ponny som inte gjort mycket innan han kom till mig, men en ponnyn som gick genom eld och vatten för mig, som kunde ta varenda rosett och täcke om bara jag hade velat och vågat - men det gjorde jag verkligen inte. Jag har haft stor inre press på mig själv. Och så många gånger jag gått in på banan och vart livrädd, och det kändes som ett stort misslyckande. Varje gång jag är med mina vänner planerar jag i evigheter vad jag ska sätta på mig, hur jag ska ha håret osv för att känna mig lika fina som dem. Men det gör jag aldrig och har aldrig gjort. Har alltid känt mig som den lilla grå ankungen ingen lägger märke till med mina ursnygga vänner vid sidan om mig. Varje gång jag ska ut på krogen med mina vänner står jag med tårarna i ögonen och sväljer hårt för vet att det spelar ingen roll hur jag ser ut, det är mina snygga vänner folk kommer gå fram till eller lägga märke till - inte mig. och genom åren har vänner som stått mig väldigt nära bara lämnat mig, och de har resulterat i att jag har svårt att verkligen våga lita på andra människor, förväntar mig tyvärr att dom också ska vända ryggen till och kasta mer skit på mig.

Vågar inte hoppas på framtiden, för det förflutna har alltid blivit misslyckad. Alltid känt att jag inte räckt till, varit tillräckligt bra för vänner, familj eller framförallt skola. Inte haft något driv eller motivation till att ens försöka lyckas med något när så många drömmar och känslor redan blivit krossade. Att vara rädd för exakt allting, rädd för att våga lyckas, rädd för att hoppas att saker och ting bli bra, rädd för att bli sårad och krossad igen för det har jag blivit så många gånger.

Och folk säger då att jag är negativ och bitter, haft en mörk och deprimerande tonår och ja det har jag ju haft. Men kommentarer som det hjälper en inte direkt. Men hur ska folk förstå hur bränd och förstörd man är inom vissa områden, eller hur rädd man är om man inte öppnar munnen? För jag är en sån person som inte vill ha någon sympati eller medlidande från andra, det känns bara falskt och fel och då går jag hellre runt och tar att folk tycker att jag är bitter - hellre det än att öppna hjärtat och munnen och beskriva hur jag känner mig.
Får alltid höra att jag har hela livet framför mig, och hade gärna avslutat det här inlägget så grymt käckt med att jag har hela livet och alla möjligheter framför mig. Men jag ser inte det, likaså som jag inte ser eller tar åt mig när jag får beröm och snälla ord. Men jag vill se fram emot vad som väntas, alla möjligheter och överraskningar runt hörnet - just nu är jag så livrädd för att jag inte ska våga tillräckligt mycket för att se det. Tankar av mig, en helt vanlig 20 åring i Sverige.

Gillar

Kommentarer