allt har ett slut -

Vet att alla mina senaste inlägg har blivit väldigt djupa och långa med mycket text, men bloggen är endast för mig egentligen och för att jag behöver skriva, skriva väldigt mycket just nu, jag kommer alltid vara ärlig med allt jag skriver i min blogg, kommer aldrig kunna ljuga om att de är bra igen om de inte är de, jag kommer vara helt ärlig, för jag vill inte falla tillbaka till mitt gamla / nuvarande mönster igen så kommer hålla mig borta ifrån de så gott som möjligt.. så nej, kommer aldrig säga att de e bra om de inte är de, å mina tankar kommer nog alltid över reflektera mycket i mitt liv.. å jag tänker även poängtera till alla nya människor som läser att jag verkligen inte skriver för att folk ska tycka synd om mig eller få flera läsare som många andra strävar efter, kanske för att andra ska förstå mig, men absolut inte tycka synd om mig, för de har jag aldrig velat, också en stark anledning till vrf jag hållt tyst så länge, och ingen behöver läsa om den inte vill, men nog om de Om jag skulle gå ut i skogen och tvinga mig att skrika, tvinga mig själv att försöka skrika, bara få ut ett ord, hur gärna jag än verkligen vill skrika ut allt vad jag har skulle de nog bara bli ett pip, lika dant om de hade vart ett nödläge, jag hade inte kunnat skrika.. för de hjälpte ju inte förut när jag kämpade å försökte skrika efter hjälp. samma sak med min kropp, när jag får min panikångest, typ hela tiden, så vill min kropp fly, den är beredd att fly, den är så sjukt spänd, beredd på att fly, för de e så kroppen ska fungera, känner hjärnan av att de kan hända nå farligt sänder den ut singnaler till kroppen så alla muskler spänner sig så hela kroppen ska vara beredd på att fly ifrån de farliga.. bara att min hjärna sänder ut de där signalerna lite för ofta, alltså typ hela tiden.. och jag vet, att om de skulle bli aktuellt, att de skulle vara något så farligt så jag skulle behöva fly, hade jag nog bara stannat, för min kropp minns att de inte hjälpte sist, att jag inte kunde fly.. eller att jag flyr för minsta lilla, för jag är så rädd att vara ute bland folk själv, nykter eller full, jag vet ju att folk kan bete sig så illa vilket som.. men som en av alla gånger detta hänt, att jag flytt, när jag vart med en kompis, var när jag å jessi skulle gå till donken å äte fyllekäk i kstad, vi ,mötte två äldre killar påvägen som fråga vart vi skulle osv, artig å trevlig som jessi är stannar hon till å svarar, jag drar i henne hårt som fan snäser något till henne å går, alltså paniken i min kropp går inte att beskriva, jag är så jävla rädd för andra människor. å detta är ändå en av alla 1000 ggr jag bettet mig såhär.. å dehär är ändå med en av mina vänner, kan även säga att de är lite olika hur jag reagerar beroende på om jag själv är full, hur full jag är eller om jag är nykter.. men tänk er hur jag kan vara när jag är själv.. eller hur jävla rädd jag blir när jag är själv å möter människor speciellt när jag möter en människa i mörkret.. herregud.. blir nästan rädd för mig själv å paniken jag kan få i min kropp. inte så att jag skulle skada ngn, haha, aldrig, skulle nog knappt kunna slå en människa, inte för min egna skull iaf, om ngn skulle ge sig på ngn av mina kompisar, ja, men inte för min egna skull, då skulle jag bara stänga av ist, vet ju att de ändå inte hjälper mig...men vet hur många ggr jag reagerat så att jag bara snäst åt mina stackars kompisar som bara undrat varför å inte förstått ngt..stackarna! kroppen och hjärnan är rätt faschinerande egentligen..

Gillar

Kommentarer