7 december 2006, Oliver Fröderberg -

"Det var äntligen dags. Vi skulle äntligen ta steget upp i högstadiet. Eget ansvar, riktiga prov, betyg och allt som hör till när man tar klivet upp ett trappsteg i ungdomen. Jag var laddad för att det skulle bli tre kanonår där jag verkligen skulle visa att jag minsann kunde klara av att ha lite lösare tyglar och ta eget ansvar. Och till en början gick allt bra. Jag hamnade i en bra klass med mestadels bekanta ansikten men även en del nya profiler som tagit bussen ifrån Siljansnäs och valt att ansluta till Åkerö. Jag gjorde bra resultat på de första proven och minns att jag pluggade väldigt seriöst och målmedvetet. Vid min sida hade jag jämt en god vän. Den bästa. Men helt plötsligt vändes hela min, och många andras, värld upp och ner. Jag minns det som igår.
Det var onsdag. På eftermiddagen efter skolan. Vi skulle ha ett prov på fredagen. Jag och min vän hade, som vanligt, pluggat hemma hos mig hela eftermiddagen och när det var dags att skiljas åt kände vi att vi nog orkade plugga lite till och försökte övertala våra föräldrar att det vore en bra idé om vi skulle sova över med varandra så vi kunde ägna hela kvällen åt att förbereda oss så bra som möjligt inför fredagen. Svaret blev nej och vi skiljdes åt med orden att "Vi ses imorgon då!". Vad ingen av oss då visste var att just det ögonblicket skulle bli det sista vi såg av varandra.
Jag vaknar morgonen efter av att min mamma väcker mig. Jag fattar ingenting. Klockan är inte mycket och jag skulle ha sovmorgon. Varför väcker du mig var det första jag tänker. När jag ser tårarna som rinner ner för hennes kinder blir jag ännu mer förvirrad och undrar vad det är som har hänt? Mamma berättar vad som hänt men jag kan inte ta in det. "Det behöver inte vara så, inget är bekräftat, men du måste förbereda dig på att det värsta tänkbara kan ha hänt". Ungefär så mycket minns jag av det mamma sa till mig. Men jag vägrade inse eller ställa in mig på nåt för det kan inte vara sant. Sånt här händer inte.
Jag bokstavligen flög upp ur sängen och bort till telefonen, letade fram numret och ringde.
Inget svar. Röstbrevlåda.
Ringde igen. Men inget svar. Återigen röstbrevlåda.
Det måste vara den dåliga mottagningen.
Jag fortsatte mina försök men alltid med samma resultat och ju fler samtal som aldrig besvarades ju mer försvann hoppet och tron.
Till slut brast det. Jag ville inte inse det, men jag förstod mer och mer att det hade hänt.
Jag gick hemma i huset på Åkerö och kände mig både instängd och otillräcklig. Jag ville bara därifrån. Telefonerna ringde och det bestämdes att vi grabbar tillsammans med föräldrar skulle samlas nere hos Johan Larsson. Jag och mamma klädde på oss blixtsnabbt och begav oss ner mot Sjöåkersvägen för att möta upp de andra.

Det var en vacker vintermorgon. Lagom kallt, lagom mycket snö och solen var på väg upp och lyste upp de snöbeklädda träden. Ändå hatar jag den morgonen mer än något annat.
När vi kommer fram står alla ute på garageuppfarten. Den plats som vi alla bara haft lyckliga stunder på tillsammans och alltid med just dig mellan stolparna på en av sidorna. Alltid dränkt i svett och med ett underbart leende på läpparna. Men just då, den decembermorgonen var det ingen som tänkte på det. Jag själv tänkte inte på något. Det var helt tomt i både huvud och själ.
Folk grät, både vi barn och de vuxna, och våra föräldrar gjorde allt för att vara starka och trösta oss små, men det var lika svårt för dem som för oss att hantera denna situation.
Vi bestämde att gå till skolan för att samlas allihop. Ett beslut jag själv var emot. Jag ville inte gå dit eftersom inget skulle vara som vanligt. Något skulle fattas, vad man än gjorde. Jag ville absolut inte uppleva det. Men idag är jag glad att jag följde med.
Vi samlades i ett eget klassrum med våra föräldrar och tillika ledare i hockeylaget. Allt eftersom anslöt fler kompisar ifrån Noret, Insjön och Rättvik. Vi var samlade hela laget och just det tillfället stärkte vårt lag, Team 93, ännu mer.

Att behöva gå igenom en sådan händelse när man är så ung är inget som någon ska behöva göra. Helt plötsligt fick vi alla lov att ta ett moget ansvar och växa i sinnet flera år i förväg.
Det är den längsta dagen jag någonsin upplevt och säkerligen kommer att uppleva. Det jag minns ifrån kvällen är hur jag sitter i soffan med Johan, hans mamma Lotta och min egen mamma och kollar på nyheterna. Då, sent på kvällen blir allt bekräftat. Det har verkligen hänt. Återigen bröt jag ihop, tappade all ork och ville bara gå hem. Väl hemma var jag helt utpumpad och orken fanns bara inte. Dagens händelser och upplevelser hade tagit slut på all energi och jag somnade innan jag ens han landa på kudden.
Vi hade alla förlorat en lagkamrat, en underbar kompis.
Jag förlorade min absolut bästa vän.
Världen förlorade en människa som inte var lik någon annan.
Himlen blev däremot en ängel rikare. En ängel som jag är säker på vakar över oss varje dag och natt.

Att ta sig samman, vara stark och gå vidare var svårt. Oerhört svårt. Tack vare en underbar familj och alla vänner omkring mig så fick jag styrkan att klara av det. Vi bearbetade sorgen tillsammans hela tiden. Man var aldrig själv utan hade jämt någon att söka stöd hos och det visar ännu mer hur tacksam jag är över att fått växa upp med de människor jag fick göra." Den 7 december 2006 är en dag ingen av oss 93or på åkerö skola kommer glömma. Läs hela Rasmus Näsmans artikel http://www.nyhetsbyn.se/Articleview/tabid/1111/ArticleId/661/Att-vaxa-upp-i-Leksand-del-2.aspx

Gillar

Kommentarer