Detta blev en extremt lång text men jag tror jag fått med de jag ville.
Jag tror faktiskt ingen människa kommer gå fri från sorg och psykisk smärta under den tiden vi lever, sen kommer alla människor hantera de olika för vi alla är olika, har olika erfarenheter och är uppväxta på olika sätt, vilket jag ofta tycker att folk glömmer idag i dagens samhälle OCH vissa kommer vara med om flera väldigt jobbiga saker under sitt liv, vissa kommer vara med om hemska saker som 15 åring eller som 60 åring, vilket gör att jag ofta har större erfarenheter av livet än många andra i min ålder har, MEN jag tror alla kommer uppleva riktigt grov psykisk smärta någon gång.
Och efter de jag vart med om blev självhat, olika självskadebeteenden, destruktiva beteenden mitt sätt att överleva och hantera de jag vart med om men idag jobbar jag varje dag med mig själv, hur jag ser på mig själv, hur jag låtar andra behandla mig, den jag är, den jag vill vara och framförallt inse mitt egna värde även att radikalt acceptera jobbiga saker som hänt i mitt liv.
De är absolut inte lätt att veta vem man är i detta ytliga samhälle, framförallt inte när man lärt sig sen man var barn att rätta sig efter andra för att inte sticka ut eller bli utstött, de är okej att tappa bort sig själv ibland, men försök att inte påverkas så mycket av andra, vilket är otroligt svårt i vårt ytliga samhälle, men låt dem inte trycka ner dig och glöm aldrig ditt eget värde, du förtjänar alltid de bästa!
Och jag är så jäkla trött på allas tävlingar på instagram om vem som är den skönaste personen eller den rikaste och har de finaste sakerna eller de bästa upplevelserna, inte för att de egentligen hade hit att göra men va fan, kan inte bara alla människor sluta tävla emot varandra på sociala medier? Jag lovar verkligen er alla att detta påverkar ens psyke väldigt negativt. Lev DITT liv och gör de DU vill och mår bra av, inte de andra vill se eller tycker att du ska göra. Man kommer ALDRIG vinna något på att jämföra SIG med ANDRA.
Iallafall.... Jag har alltid haft ett leende utåt så alla har alltid trott att jag mått bra, och folk har trott att jag haft ett bra självförtroende, självbild och självkänsla, men icke, de har jag aldrig haft och jag har verkligen HATAT mig själv, medans andra trott att jag mått bra i mig själv då jag alltid log utåt och verkade glad men jag var så jävla van att bli nertryckt, framförallt av vänner.. och jag tog bara emot allt vad dem än sa och tillslut trodde jag på allt och tröck ner mig själv ännu mer.. Jag har ingen lätt bakgrund, bagage med mig, men alla kan jobba med sig själva för att bli och må bättre och jag kommer alltid vara en person som ler och är trevlig, men jag behöver lära mig att inte le emot tex läkare när jag innerst inne vill dö, för de hjälper mig inte för 5 öre, de är något som jag lärt mig den svåra vägen..
Jag minns verkligen att jag lärde mig själv som barn, ungdom, att när jag försökte se positivt på något så blev de bara åt helvetet, varje gång.. så tillslut såg jag negativt på allt, blev de positivt blev jag glad för de men blev de negativt så var jag liksom förberedd på de.. hemskt, men mitt sätt att kunna hantera allt som var riktigt jävla jobbigt då..
Huvudet, hjärnan är rätt komplex, man kan påverka så mycket mer än man tror, när man äter och kroppen och huvudet har rätt förutsättningar, går de att må bra och de är så jävla värt de att kämpa för de, för de går, vilket är så jäkla fascinerande. Men jag vill verkligen poängtera att kroppen och hjärnan behöver massor med mat och näring för att den ska orka fungera och gå att jobba med, vilket är en anledning till att allt tagit väldigt lång tid för mig..
Jag har alltid haft hög integritet, iallafall sen tonåren, vilket dem som verkligen känner mig vet, jag har sällan berättat om saker för andra, jag lyssnade gärna på andra men jag pratade sällan om mig själv eller de som hände mig, vardagliga saker som allvarliga saker. De är fortfarande lite så idag, eller jag kan prata om saker med folk jag verkligen litar på men vissa saker pratar jag ändå inte om. Jag vet egentligen inte varför jag har hög integritet, antagligen har jag fått de efter mina erfarenheter av andra människor eller så är jag bara sån, MEN som ni som läst min blogg länge vet, är att jag lärt mig skriva om saker jag kanske aldrig berättade om för andra, för att skriva har alltid vart så mycket lättare för mig än att prata om saker, framförallt jobbiga saker som de ligger mycket känslor och sorg över och som fortfarande gör ONT i mig, de har väl antagligen med att jag har nära till mina känslor men hatar att gråta framför andra. Jag tror flera läsare har märkt att jag har svårt att skriva om saker som sker NU, men några år senare har jag betydligt lättare att dela med mig av de ganska öppet här, även fast jag aldrig skriver precis allt här, men de gör ofta att folk tror att jag är väldigt öppen av mig men som jag egentligen inte är..
Jag har verkligen haft vänner, en familj och de senaste åren en fantastisk kille som ALLTID trott på mig och försökt stötta mig, men JAG har aldrig vågat tro på mig själv vilket alltid bara ställt till de för mig..
Livet kommer alltid ha sina motgångar och jobbiga perioder, livet suger ibland och livet kommer vara orättvist på många olika sätt, de kommer ALLTID vara så, men de kommer aldrig bli bättre eller lättare av att man spinner med i allt de dåliga, är destruktiv eller tar åt sig av de elaka andra människor säger eller inte säger, inget blir bättre av att man är elak emot sig själv.. De är okej att må dåligt, de är okej att hata livet ibland MEN mitt liv är NU och de är värt att kämpa för ett bra liv, ett liv man trivs med och där man mår bra. Och de finns alltid saker att vara tacksam för.
Jag vet att jag kommer falla, många gånger, jag vet att människor kan vara riktigt jävla elaka, men JAG mår inte bättre av att ta åt mig, låta dem trycka ner mig eller inte hjälpa mig själv framåt, de är faktiskt jag som ska må bra i mitt liv.
Jag ska verkligen försöka hitta tillbaka till den glada och mer energiska Nikolina, sluta lyssna på vad andra säger och tänker och verkligen hitta tillbaka till mig även fast jag inte riktigt vet vem jag är idag men den jag faktiskt vill vara och jag måste verkligen börja tro på mig själv och stå på mig igen. ALLTID. Att ändra om sitt tankesätt TAR TID, de kommer ta lång tid, men de går verkligen! För de GÅR att ändra sin hjärna. MEN jag kommer antagligen alltid känna mer, starkare och intensivare än många andra, de är sån jag är, så jag fungerar, och de är okej!
Och jag är så jäkla tacksam att jag än idag har världens finaste kille vid min sida som stöttar mig och alltid älskar mig för den jag är, utan honom hade de antagligen tagit några till år för mig att sluta med alla mina självskadande/destruktiva beteenden och komma hit, tack för att du alltid får mig att känna mig trygg hemma, att jag alltid kan släppa allt hemma, att jag kan vara arg, ledsen, utmattad, knäpp, glad, sprallig och allt där emellan, tack för att du aldrig gett upp om mig även fast jag vart svår att leva med till och från men mina känslor kommer alltid kännas jävligt starkt och mycket för de är sån jag är men du har alltid funnits för mig igenom de jobbigaste stunderna. Du har alltid gjort massor för att jag ska växa i mig, du är min stora kärlek och min absolut bästa vän älskling. Tack för att du alltid älskar MIG och tack för att du är du älskling, du är bäst.
Och tack till er andra som vet att ni förtjänar ett tack.
Kort och gott: tro på dig själv, gör de du mår bra av, umgås med dem som höjer dig, säg en extra gång till dem du älskar att du älskar dem, var tacksam för de du har, ta ingen eller inget för givet och försök att leva mer här och nu!
