Tillbaka i Leksand träffade vi läkare på VC för att jag skulle bli sjukskriven resten av terminen på universitetet och jag fick en kontaktperson där på VC, K.
Hos henne gick jag fram till sommaren, vi började bearbeta mitt trauma, mina våldtäkter. Under sommaren gick jag ner mig ordentligt, jag blev mer och mer deprimerad och min ätstörning som jag haft sen flera år tillbaka eskalerade mer och mer. Bearbetningen avslutades men jag träffade K från VC ett tag till. En dag bestämdes de att jag skulle på möte med psykiatrin och K för att prata om min ätstörning... Kvällen innan mötet tog jag en rejäl överdos..
Min mamma fick lov att skjutsa min in till akuten för de inte hade några ambulanser i närheten så de skulle gå fortast så.. Jag minns inte mycket ifrån den kvällen, mer än att jag var rädd, jag ville ju inte dö, jag orkade bara inte känna.. Påväg in till akuten, när vi gick från bilen till ingången ramlade jag ihop, mina ben bar mig inte... sen minns jag inget mer.
Redan dagen efter fick jag åka hem igen, eftersom jag hade kontakt med psykiatrin i Leksand så skulle de ta hand om mig här ifrån.. Träffade nog ingen där ifrån förens veckan efter..
Jag var på ett besök på dagvården för ätstörningar i Falun under hösten men de blev inte mer än så då.
Några veckor senare hade jag gått ner ännu mer i vikt och här hotade de mig med att jag skulle bli tvångsinlagd och hämtad av polisen om jag inte accepterade att bli inlagd nu. Jag gick med på de, jag vågade inget annat. Jag orkade inget annat, jag ville ju bli frisk och fri från ätstörningen.
Min mamma fick skjutsa mig till Säter där inskrivningen skulle ske och sen vidare till Falun där jag lades in på deras avdelning där de var människor med psykiska problem. Dem hade egentligen inte plats för mig på avdelningen, jag fick sova i korridoren. Mamma lämnade mig gråtandes där och jag ville inget annat än hem.
Dagen efter kom mamma och hälsade på och efter möte med läkaren där skrev dem ut mig, har för mig att jag bara var där en natt faktiskt, dom hade ju ändå inte plats för mig egentligen och SÅ sjuk och smal var jag ju ändå inte. Jag åkte hem med mamma, fick nya sömntabletter utskriva och skulle på bedömningssamtal på dagvården dagen efter.
De nya sömntabletterna jag fick utskrivet kunde ha fått mitt hjärta att stanna, dagen efter kunde jag knappt stå upp utan att svimma. Jag kunde inte stå upp själv och jag minns hur rädd min mamma och syster var.. Min kropp klarade inte av de starka tabletterna som läkaren hade skrivit ut..
Jag minns inte mycket från mötet på dagvården men jag fick en plats där och skulle börja där redan nästa måndag.
Jag kämpade som fan, jag krigade och jag gav mig aldrig. Eller jo de gjorde jag tyvärr, när dem inte höll vad dem hade lovat mig.. Om jag kämpade och gick upp i "normalvikt" skulle de med hjälp av Leksands psykiatri se till att jag fick en psykolog och fick bearbeta de jag blivit utsatt för. Jag kom upp i den vikten dem ville men de dem hade lovat mig hände aldrig. När den dagen kom som dom ansåg att jag var redo för de så fanns inte de resurserna..
Jag gick med på att testa KBT gruppbehandling under våren, men de fungerade inte på mig, jag har sen tidigare alltid haft väldigt svårt att prata inför grupp och för folk jag inte kände osv, visst blev de lite lättare när veckorna gick men behandlingen fungerade ändå inte för mig.
Någon vecka senare, innan sommaren 2015, sa jag att jag inte ville gå på dagvården nå mer, de fungerade inte, de hjälpte mig inte, de höll inte de dem hade lovat mig, de som vart min motivation. Men jag träffade några riktiga guldkorn genom dagvården, två vänner som verkligen förstår mig i och med allt som en ätstörning är osv.
Psykiatrin har svikit mig och behandlat mig fel så jävla många gånger och efter dessa svek har jag haft noll respekt eller förtroende för psykiatrin, tyvärr.
De skickades iallafall en remiss till MHE kliniken i Mora från psykiatrin i Leksand då dem hade en bra psykolog där för traumabearbetning och anorexin, jag var där på två bedömningssamtal sen fick jag aldrig veta mer om vad som bestämdes. Tydligen hade jag fått en plats där, om jag förstår journalerna rätt så sa psykiatrin i Leksand nej till de då jag ändå skulle flytta till Skåne den hösten. Dom sa nej utan att ens höra med mig.. Annars hade jag antagligen valt de alternativet för personen jag träffade på MHE var absolut den bästa personen jag någonsin, än idag, träffat inom psykiatrin.
Jag gick fortfarande till psykiatrin i Leksand den sommaren, eller i Rättvik där de var under sommaren, jag pratade lite och vägde mig var/varannan vecka.
