Idag är det hela två år sen jag blev inlagd i Lund, det är 2 år sedan sjukdomen höll på att ta mitt liv, ännu en gång..
Det har hänt mycket på utsidan men den största förändringen är verkligen det som hänt inom mig det senaste halvåret.
Jag är så otroligt glad och tacksam att jag fick börja den behandlingen jag går idag, jag har lärt mig så ENORMT mycket, otroligt många saker jag önskar att jag lärt mig i yngre ålder, men va fan, bättre nu än ännu senare.
Jag och min kropp har jobbat emot varandra i otroligt många år så man blir inte vän med sig själv så enkelt men de är otroligt värt att kämpa för det.
Idag är jag otroligt tacksam för livet och för allt min kropp klarar av, jag fokuserar mindre och mindre på hur den/jag ser ut utan tusen gånger mer på vad den faktiskt klarar av och vem JAG är, inte hur jag ser ut, vilket faktiskt är det viktiga.
Jag ångrar inte en sekund att jag började kämpa för att bli frisk, det enda jag ångrar är alla år jag levt med sjukdomen, alla år av mitt liv jag slösat av att vara sjuk, även fast jag såklart VET att jag aldrig valde att bli sjuk, det är absolut inget man väljer utan en sjukdom man drabbas av.. Men därför kämpar jag varje dag för att må bra och göra det bästa av livet jag har.
Det finns inget fint med anorexi och att vara sjuk så till er som är sjuka, gör ALLT ni kan för att bli friska, ta emot all hjälp ni kan få, för ett liv utan ätstörningar är tusen gånger bättre, jag lovar.
Jobba med er själva och er självbild, för det är det det ofta handlar om, men för att klara av att göra det behöver kroppen mat och energi, utan det går det aldrig att bli frisk och jobba med sig själv och sitt huvud.
