utkast -

texter

Hittade ett utkast i min förra blogg från 2014, så mycket mörkt, så mycket tankar, men de finns så mycket i denna text jag fortfarande känner..

"när folk frågar mig hur jag mår, de jag inte anser behöver veta nå alls får ett svar liknande "bra, själv då?" och de andra får nog ett svar så som "de bara är, jag bara är". för de är ungefär så de är.. jag bara är..

när jag satt där i väntrummet den kvällen, de var så sjukt, alla känslor i min kropp, de var inbördeskrig, fy fan, allt bara bubblade över, kände allt och inget på samma gång, alla dörrar runt om mig var låsta, jag kunde inte ta mig ur väntrummet på något sätt, bara de gav mig en inre panik, ville bara skrika, slåss å visa min panik och alla känslor jag hade inom mig, men jag kan inte de längre, de finns ingen ork, jag vet inte hur man gör sånt längre.. Fan jag gav upp, jag var en fucking jävla loser som satt där... 
Jag ​ville visa doktorn hur illa jag tyckte han behandlade mig, hur jävla dåligt han betedde sig emot mig, men jag kunde inte, jag bara nickade och sa att jag ville hem, klart som fan jag ville hem, och han tänkte släppa hem mig..  tur nog var en annan läkare klokare än så säger jag bara, annars kanske jag inte suttit här idag.. idiot doktor. men nu, jag bara är, jag bara finns, utan en anledning.

jag har en inre kamp varje dag, varje jävla dag, ibland är de värre än andra, svårt att sätta ord på de, de som aldrig känt de själva, skulle nog aldrig kunna förstå, jag har för många som talar i mitt huvud, min egna inre röst har försvunnit, den är överröstad av allt annat.. de är hemsk, jag har ingen inre röst eller känsla längre.. jag vill ha de tillbaka jag vill ha mig tillbaka.
att så små, simpla vardagliga saker kan vara en så stor börda och svårighet för andra, de behöver inte vara fysiskt, en fysiskt skada, de kan vara så sjukt svårt ändå.
att ta sig upp ur sängen är en pärs för mig, jag tar mig knappt upp vissa dagar, allt är så svart, så meningslöst.
..att flytta sig mellan sängen och soffan kan vara så jobbigt.. trodde aldrig jag skulle falla såhär djupt och långt, aldrig.. hoppas de här är värt de, att de har ett slut snart..

tänk om jag hade gjort ngt åt detta tidigare, tänk om jag fattat att de inte ska vara såhär, att de inte är normalt, då kanske de hade vart helt annorlunda idag.. den tanken slår mig ofta.. tänk hur allt kunde vart, tänk hur mkt jag förlorat pga av andra idioter. fan. tänk om jag kunde stått på mig, tänk om jag inte låtit alla sparka så jävla mycket på mig så jag tillslut ansåg att jag inte ens förtjänar att må bra eller ens leva... usch.

Och hur ska någon som aldrig vågat prata om hur hon mår, pga av att hon aldrig velat ha nå medlidande eller förstått att ingen annan skulle kunna förstå, förstå hur förstörd, sparkad, trampad, sårad hon blivit inifrån och ut.. de är så svårt att sätta ord på saker man känner.. de är omöjligt. har aldrig fått prata å berätta, aldrig för den inom mig, att säga vad man känner och hur man mår är svagt enligt mig. så sjukt svagt. fan. hatar min inre röst.

kommer även alltid vara tacksam till de som inte lämnat mig, förstår att de vart svårt för mina vänner att få veta sanningen, vet själv inte hur jag skulle kunna tagit de om jag inte vart här själv.. sen förstår jag även att vissa har svårt att förstå hur allvarligt de vart.. men jag är glad och tacksam till de som visat att hur glada de är över att jag fortfarande finns. men tack till alla, alla som inte huggit mig i ryggen, ljugit för mig, behandlat mig illa å sparkat på mig under dessa år."

  • texter
  • Nära Ängelholm

Gillar

Kommentarer