Tänk alla gånger som jag suttit där själv och gråtit tårar för ett helt liv, fast under en kväll. Al

när folk frågar mig hur jag mår, de jag inte anser behöver veta nå alls får ett svar likanande "bra, själv då?" och de andra får nog ett svar så som "de bara är, jag bara är". för de är ungefär så de är.. jag bara är.. när jag satt där i vänterummet den kvällen... de var så sjukt, alla känslor i min kropp, de var inbördeskrig, fy fan, allt bara bubblade över, kände allt och inget på samma gång, alla dörrar runt om mig var låsta, jag kunde inte ta mig ur vänterummet på något sätt, bara de gav mig en sjuk inre panik, går verkligen inte att sätta ord på, sån hemsk och äcklig känsla, jag ville bort, ville bara skrika, slåss å visa min panik och alla känslor jag hade inom mig, men jag kan inte sånt längre, de finns ingen ork, jag vet inte hur man gör sånt längre.. jag bara försvinner in i en bubbla, in i mig själv istället, så ingen ser. ville eg visa doktorn hur illa jag tyckte han behandlade mig, hur jävla dåligt han betedde sig, men jag kunde inte, jag bara nickade och sa att jag ville hem, klart jag ville hem, och han tänkte släppa hem mig.. ja tur nog var en annan läkare klokare än så säger jag bara.. idiot doktor. men nu, jag bara är, utan en anledning än.

Gillar

Kommentarer