Jag saknar den jag var innan -

Psykisk ohälsa

Vet ni, jag saknar den jag var förut, den personen jag var innan anorexin och depressionen minns jag inte, mitt huvud har stängt av och ute de mesta som hände i mina tonår och mycket som hände efter första gången jag blev våldtagen. men jag saknar den jag var innan jag blev utmattningsdeprimerad, jag saknar den glada, spontana, nyfikna, energiska nikolina jag var innan jag gick in i väggen, jag saknar hur jag kunde hantera stress och allt annat, jag är inte samma person längre, jag önskar att jag var de, men jag vet inte om jag någonsin kommer bli de och jag vet att många vänner "tröttnat" på mitt sjuka jag, vilket jag verkligen förstår, men jag är så tacksam för att jag fortfarande har Henrik vid min sida, han har fått gå igenom väldigt mycket vid min sida pga min psykiska ohälsa, han är verkligen världens bästa och han försöker alltid se MIG bakom min psykiska ohälsa, men allt som hänt mig har aldrig vart mitt val, de är aldrig något jag själv velat och att bli bättre är något jag verkligen vill så jävla mycket, jag börjar inse att jag aldrig kommer bli den jag var innan jag blev utmattad igen eller den jag var innan jag blev utsatt för våldtäkterna och de sexuella övergreppen men jag ska ta mig tillbaka så gott de går, acceptera de som hänt och förstå att jag har mycket mer erfarenheter än många andra och är mycket starkare efter de jag vart med om, men jag saknar mig, allt jag klarade av och allt jag gjorde, men jag pressade mig själv för långt, för länge... Jag ville bara vara som alla andra och klara allt som har till livet att göra men kanske är jag en av dem som aldrig kommer vara och klara av de?

Jag förstår inte själv hur jag orkade, jag förstår faktiskt varför min kropp tillslut sa stopp, jag förstår de men jag ångrar verkligen att jag pressade mig själv så jävla mycket... jag visste ju redan att jag fortfarande var sjuk med ätstörningar men ändå, ändå skulle jag klara av och orka ALLT, hela tiden, alltid.... Jag minns hur trött jag var, hur jag konstant hade ångest och konstant var stressad, jag var stressad 24/7 och mådde väldigt dåligt, jag lyssnade inte, min kropp började säga ifrån men jag lyssnade inte, jag körde mig själv rakt in i väggen... Jag orkade egentligen inte men jag gjorde allt ändå, jag pressade mig själv hela tiden fast jag egentligen inte orkade, alla andra klarade ju av de så varför skulle inte jag göra de? Jag kunde inte vila, jag kunde inte acceptera att de enda min kropp behövde var VILA.. jag pressade mig själv tills jag inte orkade ta mig upp ur sängen på flera dagar, min kropp sa ifrån helt och hållet...

Jag saknar inte allt som var innan, jag saknar inte vissa saker jag gjorde, hur jag självskadade mig själv, hur jag missbrukade alkohol, hur jag försökte döva ångesten och mitt mående med alkoholen, hur jag försökte förtränga borr allt de jobbiga och hur jag hanterade saker och ting men jag saknar den jag var, psykiskt liksom, sen saknar jag mitt hår jag hade då, herregud var fint de var haha....

Jag är rädd för framtiden, jag känner mig så långt efter alla andra i min ålder, vilket verkligen ger mig panik - jag känner mig konstant värdelös för jag inte tagit mig längre i livet, för jag fortfarande står där jag står idag, även fast jag egentligen vet att de inte är mitt fel så känner jag mig totalt värdelös och hopplös för de....
Jag vill bara ha ett mer normalt och fungerande liv, vardag.... Jag hatar verkligen att inte kunna vara mig själv när de är många jag inte känner där, jag hatar att jag inte vågar ta plats bland andra, jag hatar att jag har så svårt att umgås med en stor skara människor, jag hatar att jag så sjukt lätt får panikångest, jag hatar att jag alltid har massa katastroftankar, jag hatar att få höra att jag inte gör tillräckligt, att jag inte utmanar mig själv tillräckligt eller tränar tillräckligt för de gör jag verkligen, jag tränar och utmanar mig verkligen på allt men de blir aldrig lättare....

Gillar