Rädslan för att bli lämnad, utstött -

~ Ett inlägg ur "min historia"~

Jag har alltid vart rädd rädd för att bli lämnad, ensam, utstött, så länge jag kan minnas har jag vart livrädd för att bli lämnad.. Sen jag blivit äldre och även hört lite av min ena systers tankar så tror jag de grundar sig mycket i att min pappa alltid lämnade oss, han och mamma bråkade väldigt ofta, de skrek på varandra och sen tog pappa bilen och drog, han bara lämnade oss. Sen vet jag att han alltid kom tillbaka, tillslut... Jag var ändå väldigt liten vid dessa tillfällen och skönt nog minns jag inte allt för mycket utav de, men jag tror ändå de är grunden för att jag är livrädd att bli lämnad och ensam..

Jag blev aldrig mobbad under mina skolår, visst retade folk mig och sa dumma, elaka saker till mig, folk sa kränkande ord om min kropp och mitt utseende till och med min bästa vän, eller hon jag trodde var min bästa vän, därefter jag fått vissa komplex som lever med mig än idag, men värre än så var de ändå inte, men ändå, ändå gick jag med en klump i halsen och magen varje dag jag skulle dit, skulle den jag alltid umgicks med vara sjuk den dagen, eller skulle hon snacka skit om mig, skulle jag inte ha någon att umgås med, jag var livrädd för att vara ensam..
Sen har min rädsla för att bli lämnad blivit starkare å starkare efter de gångerna mina vänner svikit mig, de gångerna vänner gått bakom min rygg eller bara lämnat mig utan en förklaring, bara dragit.. Och de gångerna, de gångerna undrar jag verkligen vad jag gjort för fel, vad de var för fel på mig, varför mina vänner bara lämnat mig, något måste jag ju ha gjort, eller något jävla fel måste de ju ändå vara på mig eftersom de inte ville umgås mer med mig.... De var iallafall de jag lärde mig av demonerna som började växa i mitt huvud, att jag aldrig var tillräcklig, att de var något fel på mig och de var väl här någonstans mitt självhat hade sin början.. tack och lov hade jag hästar i mitt liv under flera år, de svek mig aldrig, de fanns alltid där ute på gården och väntade på en, de accepterade en hur man en såg ut, så länge man matade, tog hand om dem och behandlade dem väl. Jag är sjukt glad över att jag nästan alltid haft hästar i mitt liv, även fast jag skämdes över att jag red när jag började på högstadiet, då de var SÅ töntigt, så är jag glad att jag alltid haft hästarna och stallet på gården, jag är glad för all tid jag lagt ner i stallet, på träningar och tävlingar för stallet har alltid vart min frizon fast de även blev extrem prestationsångest till och från.

Men varför sviker egentligen folk en? Jag har lagt ner timmar under flera år på att få ett svar på denna fråga, men det slutar alltid med att jag anklagar mig själv. För om jag hade varit tillräckligt, hade jag väl inte blivit lämnad..? Undra vad det är med mig som inte duger åt någon annan? Vad är det jag gör för fel? För det kan ju omöjligt vara en slump att just jag blivit sviken så många gånger utav folk som står mig nära. Eller? Faktiskt har jag försökt att lista ut vad det är med mig som inte stämmer. Mot vissa har jag varit hård med att jag aldrig skulle ta skit, mot andra har jag låtsats inte bry mig. Men tro fan de båda sviker mig i alla fall. Finns några enstaka människor jag litar på på riktigt nu men de är nog lika bra de, de är nog så de ska vara helt enkelt.

Så många frågor som aldrig kommer bli besvarade, och det är väl det som är jobbigast.

  • Nära Ängelholm

Gillar