Om de hade sett dina tankar hade de nog förstått lite mer om ångesten och rädslan -

"Du är inte din ätstörning du har den. Det är väldigt stor skillnad. Det är dig som person man ska se, inte ätstörningen. Du kan inte hjälpa att du har den men du är aldrig aldrig aldrig den. En sak jag vet att många känner igen är att det ibland känns som att man måste vara ätstörningen. När man har varit på båtten och försöker ta sig upp, börjar kanske äta lite mer och försöker äta luncherna i skolan, kanske till och med utan problem, men det ingen ser är ångesten i kroppen men den visar man oftast kanske inte. Det man då är rädd för är ju vad andra kommer tycka. Vad tycker de om jag helt plötsligt skulle börja äta lite mer än nästan ingenting? Vad skulle de säga? Nej, det är bättre att vara trygg och vara sin ätstörning. Det blev lite fel. För du är aldrig den, du har bara den. Men ibland kan det kännas som att man måste visa andra att man har dem, för de förstår inte, de förstår inte hur den fungerar.

Eller om man vill ta en helt annan sak än just lunchen i skolan. Vi säger att man inte ätit godis på grund av rösterna i huvudet men en dag känner man sig manad till att våga prova att äta lite. Just för att utmana tankarna och komma fram i sjukdomen, för att sparka den i magen helt enkelt. Men vad kommer alla andra säga om de ser mig äta godis, jag som aldrig gjort det innan? Nej, bäst jag låter bli och vissa känner då att man är ens ätstörning men det jag vill få fram är att man aldrig är den, du har den men ibland kan det kännas som att det är tryggare att vara den för då vet alla hur man egentligen mår. Är det någon som förstår vad jag menar? Över till det här med godiset, vi säger att man tillslut vågar äta. Någon kanske säger bakom ens rygg eller kanske inte om dig utan om en annan person som också har ätstörning "åh, hon äter godis, då är hon inte sjuk. Hon äter ju ofta det, hon har inte en ätstörning då". Men det är inte riktigt så lätt. För att bli bättre från sin sjukdom måste man utmana tankarna, och det är rejält. Vad vet andra människor om din ångest, vad vet andra människor om dina tankar du tänker när du väl äter godiset? Om de hade sett det hade de nog förstått lite mer, om ångesten, rädslan och att just de kommentarerna gör att man inte vågar prova en till gång. För ätstörningen är alltid en trygghet, en falsk.

Men ingen, ingen någonsin kan hjälpa att man blivit sjuk och det är inte upp till alla andra människor runt om dig, kända som okända, att säga åt dig om du mår dåligt eller inte. Om du får äta godis eller inte, om du ska äta lunch eller inte, om du får ta en till portion eller inte. För att utmana tankarna är alltid ett steg i rätt riktning även fast det är väldigt läskigt. Jag hoppas några av er förstod, det är så svårt när man haft sjukdomen länge och helt plötsligt måste man försöka men det är så svårt och blir så fel. Man mår ju fortfarande så dåligt och helt plötsligt handlar allt om att man måste dölja hur man må, man måste skratta hela tiden för att trycka bort ångesten, för i dagens samhälle kan man inte säga rakt ut att man mår dåligt för att man äter eller försöker, tyvärr. Men det ska man kunna, men för många kan man inte det och det är jobbigt. Helt plötsligt handlar allt om något mer och man försöker, ler, skrattar, kommer hem, gråter, får ångest och kör på repeat. Tillslut blir det bättre men ibland känns det som vill avbryta allt som har med det friska att göra, för det är lättare när andra ser att man inte mår bra än att behöva dölja allt. "

Gillar

Kommentarer