Mina erfarenheter av psykvården -

Min historia, Psykisk ohälsa, texter

Detta är en nerkortad, snäll text av mina erfarenheter av psykiatrin i Karlstad och Dalarna och även lite här nerifrån Skåne, detta är de jag minns i stora drag och mest de som hänt, inte hur jag mått. (och nej, jag minns inte alla detaljer, jag minns faktiskt enormt lite från mina senaste år då många saker vart för jobbiga för mitt huvud att hantera, så ha lite överseende med texten..)
En fortsättning av texten kommer upp en annan gång när jag orkat skriva ihop resten.

Min första kontakt med psykvården var våren 2014, jag bodde själv i Karlstad och hade flyttat dit i Januari för att plugga. De var en fredagskväll när jag försökt ta mitt liv för första gången. Jag minns paniken jag kände i hela kroppen av att vara instängd, inlåst och allt annat vad de innebär när man hamnar på psykiatrin efter ett självmordsförsök.. När jag satt med läkaren på psykakuten så fick jag berätta lite om mitt liv och jag insåg hur lite jag egentligen mindes från de senaste åren.. Jag berättade iallafall om våldtäkten, som jag nästan inte hade nämnt för någon tidigare efter de hände första gången 2009, läkaren ryckte lite på axlarna och sa att han ville utesluta alla fysiska sjukdomar först eftersom jag inte hade haft kontakt med psykvården tidigare och han ville släppa hem mig. Sjuksköterskan som satt med i samtalet ville att jag skulle ligga kvar den natten så de kunde ta prover på mig redan morgonen efter. Sagt och gjort, jag sov kvar. Vilket jag idag är glad för för annars hade jag troligtvis inte levt idag.

Jag hade sagt till min mamma någon dag tidigare att jag inte mådde nå bra, så hon skulle komma ner och hälsa på mig den lördagen. På lördagsmorgonen fick jag lov att ringa mamma och försöka berätta hur de var, vart jag var.. Jag grät mest, jag skulle ju aldrig visa mig såhär svag, framförallt inte för min mamma som älskade mig mer än allt. Jag skämdes så jävla mycket för att jag var där, för att jag gett upp, för att jag inte orkade kämpa mer... Men livet var inte värt att leva längre när jag hela tiden, över flera års tid, mådde så dåligt.. när jag ALDRIG fick må de minsta lilla bra...

Efter att ha pratat med läkaren i Karlstad bestämdes de att jag fick åka hem och jag och mamma bestämde att jag skulle åka med henne hem, jag skulle flytta hem igen.


Tillbaka i Leksand träffade vi läkare på VC för att jag skulle bli sjukskriven resten av terminen på universitetet och jag fick en kontaktperson där på VC, K.

Hos henne gick jag fram till sommaren, vi började bearbeta mitt trauma, mina våldtäkter. Under sommaren gick jag ner mig ordentligt, jag blev mer och mer deprimerad och min ätstörning som jag haft sen flera år tillbaka eskalerade mer och mer. Bearbetningen avslutades men jag träffade K från VC ett tag till. En dag bestämdes de att jag skulle på möte med psykiatrin och K för att prata om min ätstörning... Kvällen innan mötet tog jag en rejäl överdos..
Min mamma fick lov att skjutsa min in till akuten för de inte hade några ambulanser i närheten så de skulle gå fortast så.. Jag minns inte mycket ifrån den kvällen, mer än att jag var rädd, jag ville ju inte dö, jag orkade bara inte känna.. Påväg in till akuten, när vi gick från bilen till ingången ramlade jag ihop, mina ben bar mig inte... sen minns jag inget mer.

Redan dagen efter fick jag åka hem igen, eftersom jag hade kontakt med psykiatrin i Leksand så skulle de ta hand om mig här ifrån.. Träffade nog ingen där ifrån förens veckan efter..

Jag var på ett besök på dagvården för ätstörningar i Falun under hösten men de blev inte mer än så då.

Några veckor senare hade jag gått ner ännu mer i vikt och här hotade de mig med att jag skulle bli tvångsinlagd och hämtad av polisen om jag inte accepterade att bli inlagd nu. Jag gick med på de, jag vågade inget annat. Jag orkade inget annat, jag ville ju bli frisk och fri från ätstörningen.
Min mamma fick skjutsa mig till Säter där inskrivningen skulle ske och sen vidare till Falun där jag lades in på deras avdelning där de var människor med psykiska problem. Dem hade egentligen inte plats för mig på avdelningen, jag fick sova i korridoren. Mamma lämnade mig gråtandes där och jag ville inget annat än hem.

Dagen efter kom mamma och hälsade på och efter möte med läkaren där skrev dem ut mig, har för mig att jag bara var där en natt faktiskt, dom hade ju ändå inte plats för mig egentligen och SÅ sjuk och smal var jag ju ändå inte. Jag åkte hem med mamma, fick nya sömntabletter utskriva och skulle på bedömningssamtal på dagvården dagen efter.
De nya sömntabletterna jag fick utskrivet kunde ha fått mitt hjärta att stanna, dagen efter kunde jag knappt stå upp utan att svimma. Jag kunde inte stå upp själv och jag minns hur rädd min mamma och syster var.. Min kropp klarade inte av de starka tabletterna som läkaren hade skrivit ut..
Jag minns inte mycket från mötet på dagvården men jag fick en plats där och skulle börja där redan nästa måndag.

Jag kämpade som fan, jag krigade och jag gav mig aldrig. Eller jo de gjorde jag tyvärr, när dem inte höll vad dem hade lovat mig.. Om jag kämpade och gick upp i "normalvikt" skulle de med hjälp av Leksands psykiatri se till att jag fick en psykolog och fick bearbeta de jag blivit utsatt för. Jag kom upp i den vikten dem ville men de dem hade lovat mig hände aldrig. När den dagen kom som dom ansåg att jag var redo för de så fanns inte de resurserna..
Jag gick med på att testa KBT gruppbehandling under våren, men de fungerade inte på mig, jag har sen tidigare alltid haft väldigt svårt att prata inför grupp och för folk jag inte kände osv, visst blev de lite lättare när veckorna gick men behandlingen fungerade ändå inte för mig.
Någon vecka senare, innan sommaren 2015, sa jag att jag inte ville gå på dagvården nå mer, de fungerade inte, de hjälpte mig inte, de höll inte de dem hade lovat mig, de som vart min motivation. Men jag träffade några riktiga guldkorn genom dagvården, två vänner som verkligen förstår mig i och med allt som en ätstörning är osv.

Psykiatrin har svikit mig och behandlat mig fel så jävla många gånger och efter dessa svek har jag haft noll respekt eller förtroende för psykiatrin, tyvärr.

De skickades iallafall en remiss till MHE kliniken i Mora från psykiatrin i Leksand då dem hade en bra psykolog där för traumabearbetning och anorexin, jag var där på två bedömningssamtal sen fick jag aldrig veta mer om vad som bestämdes. Tydligen hade jag fått en plats där, om jag förstår journalerna rätt så sa psykiatrin i Leksand nej till de då jag ändå skulle flytta till Skåne den hösten. Dom sa nej utan att ens höra med mig.. Annars hade jag antagligen valt de alternativet för personen jag träffade på MHE var absolut den bästa personen jag någonsin, än idag, träffat inom psykiatrin.

Jag gick fortfarande till psykiatrin i Leksand den sommaren, eller i Rättvik där de var under sommaren, jag pratade lite och vägde mig var/varannan vecka.

Hösten 2015 flyttade jag och min mamma till Skåne. Psykiatrin skickade remiss till psykiatrin här i Ängelholm, i december fick jag tid för ett möte med en psykläkare. Just då mådde jag helt okej, maten var inte bra men jag jobbade och ansåg inte att jag behövde hjälp genom psykiatrin. Dem skickade ändå en remiss vidare till deras ätstörningsteam. Jag gick på ett möte med deras sjukgymnast, gjorde lite tester och svarade på massa frågor.

Någon vecka senare skulle jag träffat deras sjuksköterska, men eftersom de innebar vägning och jag ansåg mig väga för mycket, sa jag ifrån, tackade nej till mötet och deras hjälp.
De skulle ha skickat en remiss till min vårdcentral så jag skulle träffat någon där istället, men de hände aldrig.

Jag mådde absolut inte bra här, men jag bet bara ihop, alla andra orkade ju med allt i livet så visst fan skulle jag också de, även fast jag inte åt och även fast jag stressade ihjäl mig för att hinna och orka med allt..

I juni gick jag in i väggen. Jag fick utmattningsdepression. Efter att ha kämpat mig för att orka träffa läkare så träffa jag endast läkare som skaka på huvudet, ingen som lyssnade på mig och förstod hur dåligt jag mådde. De sjukskriv mig iallafall, och samma visa varje gång min sjukskrivning gick ut, tillbaka till läkaren för att försöka få den att förstå hur dåligt jag mådde.. Jag fick träffa en kurator på VC iallafall, hon försökte hjälpa mig så gott hon kunde, jag träffade henne i några månader tills de tillslut skickade en remiss till psykiatrin i Ängelholm.
Den remissen gick direkt vidare till ätstörningsteamet, igen. Under hösten var jag på bedömningssamtal där och fick någon vecka senare en plats där.


Gillar

Kommentarer

Lillymihlte
Lillymihlte,
Fy tusan så stark du är som har kämpat dig igenom det här!! Jag blir däremot enomt besviken, ledsen och rädd för hur du har blivit behandlad inom vårdens väggar. Jag vet även att det är fler än du som har blivit lovad saker och ting, illa bemött och inte fått den hjälp som behövs - jag själv inkluderad! Det måste få ett stopp!! Återigen vad grymdu är och vad modigt av dig att dela din histora med oss - all dunderkärlek i världen till dig. Är det någon som är en riktig kämpe så är det banne i mig du! <3 Kram hjärtat!
nouw.com/lillymihlte
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Jo psykiatrin har jag då inga bra erfarenheter av alls tyvärr.. Vet att de är många andra som inte heller har de och ville att fler skulle veta att dem inte är ensama..❤ älskade älskade du, tusen tusen tack för dina varma ord, dem värmer helt obeskrivligt mycket ska du veta! Stora kramar, massa kärlek och god jul fantastiska du ❤🎄🌟
nouw.com/nikolinapettersson
Amanda
,
Väldigt viktigt och bra skriviet.. att kämpa med, mot, psykiatrin är inte enkelt. Du är grym som kämpat på som du ändå orkat göra.
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Tack snälla, dina ord värmer massor 💕
nouw.com/nikolinapettersson
annakarlssons
annakarlssons,
Vilken text nikolina ! så stark du är ❣️❣️
nouw.com/annakarlssons
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Tusen tack fina Anna, stor kram ❤
nouw.com/nikolinapettersson
Camilla
,
Fytusan vad du har gått igenom och hur du har blivit bemött, det är riktigt vidrigt! Att dom kunde bestämma över dit huvUD om du skulle få komma till MHE eller inte. blir så ledsen av att läsa det här. Hoppas verkligen att du får bättre vård idag.
många kramar ❤️😘
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Ja psykiatrin har jag inga bra erfarenhet av men vet att jag inte är ensam om de, vet att du inte heller har haft de så lätt ❤ ja, just de gjorde mig riktigt arg och ledsen...😔 jag hoppas du får bra hjälp just nu, du är guldvärd, stora kramar ❤❤
nouw.com/nikolinapettersson
tiffanykarlsson
tiffanykarlsson,
❤️❤️❤️
nouw.com/tiffanykarlsson
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Naatly
Naatly,
Usch fy tusan vilken resa. Vården kan verkligen vara ett jävla sattyg minst sagt!! Jag blir även så förbannad på såna där kommentarer som "men så smal är du ju inte". Det är ju helt förlegat och galet att ens säga något sånt. Hur kan psykiatrin vara så ignoranta och okunniga?? De om några borde ju veta och förstå. Kram ❤️
nouw.com/naatly
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Ja verkligen.. har inga bra erfarenheter av de men vet att många andra inte heller har de och vill bara att ändra ska förstå att dem inte är ensama.. ja, dem säger enormt dumma saker som trycker ner en sjuk person otroligt mycket... stora kramar till dig finaste Nathalie ❤❤
nouw.com/nikolinapettersson
lovebyagge
lovebyagge,
Alltså psykatrin.. man blir ju så less. Inte många bra människor man träffat där. Jag har ju nu en jättebra läkare i öppenvården och sen har jag ju ätstörningsenheten. Men har också så jävla dåliga erfarenheter av psykitrin både här i västerås och i Stockholm. Men du är så grymt jävla fantastisk och stark trots hur psykitrin behandlat dig. <3
nouw.com/lovebyagge
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Ja, nej, jag vet att jag absolut inte är ensam om att ja dåliga erfarenheter av psykiatrin men vill att ändra ska veta att dem inte är ensama om de.. usch. Jag är så glad att du idag har två bra personer inom sjukvården runt om dig ❤ du är otroligt stark angelica som står här än idag, jag kommer aldrig sluta tro på dig stor kram och massa styrka ❤
nouw.com/nikolinapettersson
Ida ,
Så himla synd att du inte kom till MHE. De är så bra!!
Psykvården är verkligen under all kritik 😔
onlyonewaytogo.blogg.se
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
De tycker jag också.. eller framförallt att dem inte ens sa något till mig... har du gått på mhe? 😊 ja tyvärr och de gör mig verkligen mörkrädd.. stor kram till dig Ida ❤
nouw.com/nikolinapettersson