lämnad -

Jag måste skriva av mig. Det får vara hur osammanhängade som helst, men jag måste få ut lite utav det jag går runt och bär på.

När ska man ta sig samman? När finner man modet att börja skrapa ihop alla de där trasiga bitarna utav sig själv som ligger utspridda överallt?
För andra gången i mitt liv stod jag på mig här om dagen. Höll fast vid min åsikt. Om jag mår dåligt över någonting så gör jag det och ingen ska få komma till mig och säga att det inte är någonting att bekymra sig över. För det är sån jag är. Jag bekymrar mig över saker. Jag överanalyserar och är fruktansvärt skör. Igår var även första gången jag erkände att jag inte klarar mer. Jag klarar inte alla mardrömmar, orkar inte längre låtsas som ingenting. Jag är så jävla ärrad och förstörd på insidan. De jag prioriterat högst och älskat mest har alltid försvunnit ifrån mig. Efter varje gång har jag blivit mer och mer instängd. Vägrat låta någon komma allra längst in.
Precis varje sekund på dygnet går jag runt och oroar mig för att någon ska försvinna. Det är helt sjukt och det tär på mig något så fruktansvärt. Jag drömmer mardrömmar varje natt om att jag blir lämnad, Jag rycker bort hår, omedvetet. Jag kan inte kontrollera mig själv. Kan inte sluta vara rädd. Kan. Inte. Slappa. Av.

Gillar

Kommentarer