jag vet ingenting och de oroar mig -

Jag kan inte längre räkna mina egna andetag i ett rus av saknad. Ligger ihopkrupen i fosterställning och önskar att allting vore så annorlunda. Ett kallt golv med filtar utspridda som för att skapa någon form av trygghet. Inre kaos. Jag andas giftig luft av ångest. Smärtsam oro. Jag önskar att någon vore här så att jag kunde få släppa ifrån mig lite av all smärta. Den som jag bär på i hemlighet när jag säger att det är okej, trots att det inte alls är så. Nätter som jag ligger och gnager på tankarna som aldrig lämnar mig. Då tynar mitt timglas sakta bort, bit för bit. Sand i ett timglas, mer än så är inte min tillvaro. Jag kan inte längre räkna mina andetag i ett rus av saknad efter så mycket mer. Kanske räknar jag för många drömmar, men är det verkligen så fel? Jag sparkar och slår. Försöker att slå mig fri, men vem är jag att önska så mycket när det bara blir fel. Mina hjärtslag är tysta tickande bomber inuti mitt huvud. Luften fastnar i min strupe. Det pågår ett krig inom mig och jag vet inte vem som kommer att gå segrande. Spöket eller jag.

Gillar

Kommentarer