it's hard -

Har man dragits med en ätstörning en lite längre tid så vänjer man sig snabbt vid tänket. Det går som på rutin, som att man aldrig har gjort något annat i hela sitt liv. Fokus på mat, kalorier och kropp tar upp 90% av den vakna tiden. I början av ätstörningen känner man sig stark och oövervinnerlig, att man är så duktig som kan stå emot alla frestelser. Efter en tid blir det jobbigare och jobbigare. Man går från att ha total kontroll över situationen till att inte ha någon kontroll alls. Den målvikt man hade från första början blir bara lägre och lägre, man är fast helt enkelt. Hjärnan och kroppen ställer in sig på svält på grund av det allt för begränsade matintaget. När kroppen är i svält kan man inte längre tänka klart och hur smal man än blir så ser man bara en tjockis i spegeln.
Ätstörningen går ofta lite upp och ner och Just nu är jag nere...

Tkr de var sjukt att jag var djupt deprimerad i 5 år utan minsta hjälp.. Ju längre tid de går ju längre tid tar de att ta sig ur skiten... mitt psyke är så fucked up... men jag är så glad att jag inte är kvar så djupt ner där jag har varit, fy fan. Och ätstörningen, herregud, jag trodde/tror (haha) att jag skulle gå upp i vikt av vatten och drack bara några deciliter varje dag. Jag mådde så himla dåligt. Jag var uttorkad och undernärd, att ta på sig strumporna eller att resa sig från sängen krävde en enorm kraftansträngning från min sida...

Viktigast är att ha familj och vänner som ställer upp och stöttar när man hamnar i en svacka. Som kan få en att komma på bättre tankar eller som bara finns där. Jag har verkligen insett vilka som är mina riktiga vänner och vilka jag är villig att behålla när jag blir frisk. jag har en fantastisk familj och fina vänner som stöttar mig i detta helvetet. För det är just vad anorexin är, ett helvete. Med sjukdomen har jag blivit starkare och jag är inte rädd längre. Nu är jag bara tacksam, tacksam gentemot dom som faktiskt har stannat och orkat/orkar fortsätta stötta mig. Det betyder allt. Jag är så sjukt glad över de vänner och personer jag har runt mig idag.
Det gör ont att behöva säga tack och hej till vissa personer men jag vet att det är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare. En vän ska finnas där, alltid och inte minst när man blir sjuk.
Jag är besviken, sjukt besviken på vänner som har valt att dra sig undan utan ett ord. Som låtsas att de bryr sig de få gånger man ses och sen är det tyst. Det kan gå veckor, månader. Och så den där lilla stunden när man ses och man ska låtsas tro att de faktiskt bryr sig.
När viktiga vänner visar sig vara självupptagna och falska, det finns ingen större besvikelse.

Gillar

Kommentarer