i didn't know i was so lost .. -

ibland sitter jag å tänker, å är ändå glad, glad för att jag fått en förklaring på vrf jag bettet mig å beter mig som jag gör, varför jag har en så dålig relation till människor osv.. att de jag var med om var så allvarligt fast de ändå bara var "mitt fel" och att de då är så kroppen reagerar å fungerar efter man gått igenom något sådant.. man tror de är sånt andra får göra emot någon annan trotts de är ett brott, ett brott som är okej i detta samhälle? och nej, man kan inte tro att de kan förstöra en så sjukt mycket när man lägger all skuld på sig själv, orden, "skyll dig själv" Och "de vet ditt eget fel" är ord som än ekar i mitt huvud.. jag förstår ju mig själv helt klart på ett annat sätt nu. och de e nog de man måste för att kunna jobba vidare med sig själv, för att de ska kunna bli bättre.. och nej, jag hade nog inte insett varför jag mått så dåligt å plågat mig själv så mkt alla dessa år om jag inte hade hamnat där jag hamnade å tillslut bestämde mig för att de fick vara slut på detta nu å försöka tro på niclas, att alla inte mådde så dåligt som jag gjorde å de fanns hjälp att få, mediciner å prata å berätta allt för en psykolog och jag behövde veta varför allt blivit som de blivit för att kunna arbeta med mig själv, så nej, jag hade aldrig kunnat börja utan hjälp, som jag alltid trott å försökt.. men har ju heller aldrig förstått vad som egentligen låg bakom mitt beteende så hur skulle jag kunna fatta att jag behövde hjälp? att de var så illa som de var har jag ändå alltid ansett att allt var mitt fel? de var ju de folk sa till mig..
jag är fortfarande lite faschinerad av mig, av mitt huvud, min kropp, att de tog så lång tid innan jag ens förstod varför jag bettet å beter mig som jag gör, att något som inte vart mitt fel blev så inristat i min hjärna å har förstört mig själv så mkt, de e rätt sjukt. Jag är glad att jag berättade alllt jag vart med om för min psykolog så jag fick reda på varför mitt beteende har varit osv, även fast jag aaaldrig trodde att de skulle vara för den anleding, eftersom de ändå var mitt fel.. ha ha ha kommer skratta åt många tankar jag bärt inom mig å hur jag bettet mig alla dess år, en vacker dag. en dag ska jag kunna de, kunna se tillbaka på allt detta och le, le för att jag klarade ta mig ur denna skit, förstå vad jag gått igenom, är glad att jag själv skriver allt för att jag själv ska kunna läsa igenom allt.. hur de blev så fel, och att allt kan ha ett slut, men samtidigt en ny början. de är okej att må dåligt och de är okej att be om hjälp, de är aldrig fel eller fegt att be om hjälp. de är de inte.. de är modigt.

Gillar