hoppet är de sista som lämnar en -

åh vad jag gillar min psykolog, hon är en vanlig människa, en människa som ser mig igen, på riktigt, en människa som lyssnar på mig, refkleterar å regerar stark på de jag säger och berättar om mig, hon reagerar som att hon inte förstår att någon som mig kan må så sjukt dåligt inombords fast hon förstår precis varför, varför de blivit som de blivit, åh, hon är så bra, jag har så sjukt mkt att bearbeta och en timme bara rinner iväg. hon hjälper mig, så mkt, iaf nu när jag verkligen är i krissituationen å allt bara bubblar över heela tiden, så känns de skönt att hon finns där, säger att de är så de fungerar, att de inte är konstigt att jag blivit som jag blivit, att de är okej att jag mår som jag gör, att min kropp reagerar som den gör just nu då de ingår i en process, inte för att jag riktigt tror de, att de finns ett slut på allt detta, eller att de är okej att jag mår som jag mår, så är de skönt att få höra de. även fast jag själv inte anser och tycker att de är okej, så är de skönt att höra någon annan säga att de är okej, någon som vet, eller bör veta vad hon pratar om lxm.
och de e skönt att få höra at de e såhär kroppen reagerar som den gör just nu när en människa trängt sig så nära inpå en, tryckt ner en så sjukt mycket osv.. att de tydligen inte är okej, att de inte får vara så, de är dock något jag inte förstår än, har ju klandrat mig själv i så många år så de e svårt/ omöjligt just nu iaf att lägga skulden på ngn annan.. de var ju mitt fel.. vette tusan hur ja ska kunna eller om jag någonsin kommer kunna, förstå att de inte var mitt fel, förstå att man inte ska hata sig själv, förstå att folk inte får tränga sig inpå en sådär.. de har ju hänt mer än en gång efter, då kroppen stängt av, inte vet vad som är rätt å fel, och jag absolut inte tror på mig själv.. eftersom han sa att de var mitt fel, och en annan reagerade som om de vore en vardaglig sak... så ja tyvärr, klart jag själv då tillslut anklagar mig själv å trodde att de var okej, att alla blev behandlade så..
men att de då ändå finns något som säger att de är okej att jag mår såhär efter de jag vart med om, att dehär är ett av stadierna för att komma igenom detta.. även fast jag själv inte tror på de än, då allt bara är svart, förjävligt å dagarna är fyllda med såå mycket ångest.. men ett hopp finns i mig, ett litet hopp.. tänk om de psykiska skadorna kunde synas lika bra som de fysiska.

Gillar

Kommentarer