För mycket ångest, för många nätter jag gråter mig till sömns. Är rädd för att somna för jag vill in

Jag är inte den som pratar om mina känslor öppet, faktiskt. Ärligt talat tror jag inte att det finns någon som vet exakt hur jag känner om allting som händer omkring mig för tillfället. Kanske allra minst jag själv. Varför? Jo för jag blir helt stum. Tyst. Väljer att ljuga istället när någon frågar vad det är som står på. Vill inte vara till besvär för någon annan.
Varför är jag sån? Varför är jag inte den där tjejen som öppnar sig? Hon som kanske tillochmed gör det till lite för många? Som är godtrogen och desperat efter vägledning och hjälp? Jag antar för att jag inte vill att någonting ska läcka ut, varför skulle folk bry sig om mig egentligen? Som jag har förstått det finns det människor därute som tror att jag vill ha uppmärksamhet för att jag skriver av mig här i bloggen. Men såna människor kommer det väl alltid finnas antar jag, som dömer. Jag gör det själv, vi alla gör det. Och det är väl därför jag väljer att inte öppna mig helt och förklara helt, för att jag inte vill bli dömd. Det är väl den där inbyggda försvarsmekanismen jag har. Den som gör att jag gör vad som helst för att inte bli lämnad. Då lämnar jag hellre.
Ibland är det jobbigt att hålla allting inne, fast samtidigt skulle ingen förstå om orden sas högt i alla fall. Det känns ändå inte som att min röst räknas.

Gillar

Kommentarer