everything will be fine -

just nu klarar jag knappt av en kram av en familjemedlem eller en vän, min kropp klarar knappt av att niclas håller om mig.. han som ändå vet aaaaallt.. de e fan sjukt, min egna familj, min älskade kärleksfulla familj som betyder sååå mkt för mig, dom som verkligen bara vill mig väl, mest av alla tror jag faktiskt.. men jag får rysningar, jag får en sån sjuk inre panik och vill bara fly.. ibland klarar jag knappt av att dom är nära mig just nu.. de värsta är nog när dom inte förstår mig, när jag säger nej till att göra saker för jag inte orkar, jag har verkligen ingen ork, eller när jag säger nej till att umgås, jag måste få vara själv å samla mig lite ibland.. för ibland måste jag bara vara själv, gömma mig under täcket å försvinna tills alla dessa jävla känslor lagts sig.. miskat lite iaf.. jag är så rädd å känslan i kroppen är så skrämmande å lättare att hantera när jag är själv.. paniken i kroppen så mina muskler är spända 24/7 å beredda på att fly, de är nog värsta är nog ute bland folk.. jag kollar mig runt om hela tiden och är beredd på att fly för minsta lilla.. jag hatar min egna relation som har byggts upp till andra människor.. faan.. när man inte ens känner sig trygg i sin egna mammas famn, min fina mamma, som jag älskar såå mkt, eller en annan familje medlems.. de e sjukt.. de e hemskt.. en riktigt jävla hemsk känsla.. jag är fan rädd för mig själv.. och hur berättar man de som hänt mig för ens mamma å familjemedlemar, de som älskar en så mycket, iaf mig.. hur fan gör man?? jag minns ju hur svårt de bara var att försöka berätta för mamma hur dåligt jag faktiskt mådde vad jag faktiskt tänkte göra.. hur berättar man hur jag känner just nu och varför? den enda jag känner lite trygghet med just nu är ju niclas, å de är nog för han vet exakt hur illa jag mått och någorlunda hur jag blivit behandlad och han själv har ju mått exakt lika dåligt psykiskt som jag gör så han förstår mig ju, hur dåligt jg faktiskt mår, som få andra kan se eller förstå.. så klart jag känner lite trygghet i honom just nu.. önskar typ jag kunde klistra fast mig i honom tills jag hittar trygghet i andra saker igen, i min familj iaf osv.. men de går ju inte, de e ju omöjligt.. vi ses ju max en gång i veckan lxm.. faan.. spola fram tiden, någon.snälla. sjukt att man kan se ner p+å sig själv så sjukt mkt jag gjort så länge..

Gillar

Kommentarer