Ensamma hemmakvällar med mig själv och ingen annan fast i sällskap med mina tankar lät jag timmar va

för 4-5 år sedan gick jag igenom många hemska saker, saker som jag alltid hållt för mig själv, som har byggts på och misshandlat mig sjukt mycket psykiskt och som har gett mig så svårt att hantera vardagliga saker, bara så som att gå på stan, sitta i ett rum med folk jag inte känner eller bara vara omkring folk jag inte känner, underlättar lite med någon av mina vänner vid min sida, men ändå, jag vill bara försvinna, jag känner hur folk tittar, och enligt min inre röst är de dom säger inte trevligt heller. jag klarar inte av att möta andra människors blickar, jag som var så bra på att känna av folk förut, nu vågar jag knappt ens se en människa i ögonen under en konversation...usch, hatar även känslan av att vara tillbaka i leksand, att folk ser mig, att folk drar sina egna slutsattser om vad som hänt, även fast jag eg inte bryr mig om vad folk tänker å tycker, för antagligen bryr dom sig inte ens, men enligt mig ser folk mig svag nu, hatar de, jag skulle ju aldrig visa mig svag?! jag fick ju inte. aldrig under alla dessa år. får en inre panik av bara tanken. äckliga människor. eller äckliga människa som eg gett mig alla dessa problem, för ja, de är ett problem i en vardag, ett problem att man inte ens vill gå ut med sina vänner, tackar nej till att bara umgås med dom för man hellre är hemma och är själv, fast de kanske inte är de man själv egentligen vill, eller bara gå till affären för att handla, för du vill inte synas, du får inte finnas, faan. om ni bara visste hur svårt saker kan vara för andra. jag kommer aldrg, aldrig någonsvin dömma en person på utsidan, och antagligen vid få tillfällen ge nya människor chansen att visa deras insida för mig och jag kommer även ha svårt för att visa min insida för nya människor, tyvärr, bara för jag själv blivit behandlad och vart med om de jag har... och tyvärr tror nog folk som ser mig, att jag är en rätt kaxig men glad blondin som alltid ler och ser glad ut, och de var jag, för länge sen, den glada blonda tjejen som trodde sååå gott om allt å alla hon träffade, men om ni bara visste, mina senaste år är mycket uppbyggt på lögner och skådespeleri, jag har lärt mig, och de e hemskt, jag vågar inte ens möta andras blickar, människor är läskiga och farliga, jag vågar inte kolla på folk. helt ärligt, jag vågar inte stå för att jag finns. och de är något jag en dag iaf vågar stå för, att jag finns, att jag är jag. jag har så svårt att stå upp för mig själv och mina tankar, har svårt att möta människor som inte vet någonting och människorna som vet allt, svårt att veta hur jag själv kommer bete mig och reagera, och svårt att veta hur de kommer bete sig.. finns en stark anledning till varför jag hållt allt inom mig alla dessa år. och än så länge ångrar jag att jag börjat prata. även fast de nästan bara är med psykologen än, men de är på gång, kanske, men de är svårt och jobbigt och försvårar min vardag väldigt mycket också efter allt "bröt ut". jag är inte hon som bara mår dåligt, jag är hon med de hemskaste tankarna man kan bära på och misshandlar mig själv innifrån.
de värsta är nog ändå att jag, varje gång mina vänner vill träffas, inte vill, eller jo, jag älskar att umgås med dom, verkligen, de får mig att skratta på riktigt, för jag tror helt ärligt att de få vänner jag har, älskar mig på riktigt, även fast de inte visar de på samma sätt som jag kan, så fungerar ju alla människor olika, och jag har svårt att tro på några ord, men ändå är jag rädd, rädd för mig själv tror jag, svårt å veta hur jag ska bete mig, även med mina närmsta vänner, och ja, de suger. de är as svårt. för jag älskar verkligen mina vänner och att umgås med dom, så sjukt mkt. mer än de någonsin kommer förstå och själva antagligen inte tror. för de vänner jag har kvar vid min sida, är jag sjukt tacksam för. ni är guldvärda, på riktigt.

Gillar

Kommentarer