~ En lista och text från 2015 ~

Jag vill:
- Kunna äta allting
- Kunna äta utan ångest
- Slippa hata min kropp
- Slippa ha en massa måsten som har med träning att göra
- Kunna ha på mig vad jag vill
- Kunna göra vad jag vill och orka det
- Slippa ha panik över min kropp och vikt
- Inte att allting ska fokusera kring vikten och kroppen
- Inte förstöra mer för familjen ...
- Kunna hitta på allting med vänner och även kunna äta det dem gör UTAN att behöva säga nej eller "dö" efteråt
- Slippa hata mina ben och skämmas över dem
- kunna äta mat från tex donken utan att få så grov ångest så jag hellre vill dö
- Kunna må bra på riktigt...
- Kunna le på riktigt och inte ett fejksmile när någon frågar hur jag mår (jag ler på riktigt också såklart, men vill inte att fejksmilet ska finnas alls)

Jag vill vara nöjd med mig själv, jag vill vara glad och lycklig, jag vill leva på riktigt. Frågan är bara när jag kommer få göra det eftersom jag inte tillåter mig att göra det..

Acceptera kroppen -
När man känner att ens kropp är ett objekt istället för ens egen kropp. Vad gör man då och hur känns det? När man tittar sig i spegeln och känner att det inte är en själv man kollar på, det är bara en sak som är i vägen för allt och alla och som man dessutom tycker är tjockt och fult. Man känner att det inte tillhör en även fast man sitter ihop med sig själv. Man vill helst av allt bara "gå ur" sin kropp, lämna saken eller den så kallade kroppen och få något nytt.

Denna känslan är fruktansvärt jobbig och ännu jobbigare är det när man hela tiden går runt och hatar det här objektet som är ens egen kropp. Det känns verkligen som ingen någonsin kan göra något åt det och när man bara hör kommentarer som "Du får lära dig att älska dig kropp" blir man bara ännu mer irriterad för hur fan lär man sig att acceptera något som man hatar mest av allt, och det värsta av allt, hur lär man sig att acceptera något som inte ens känns som mitt? - jag vet att man måste jobba med tankarna, men de är så förjävla svårt...

Denna lista och text här över skrev jag 2015 och nu, 4 år senare kan jag verkligen säga att jag IDAG kan allt detta ur listan, eller ah, förutom dom 2 längst ner men det beror inte på anorexin, och det gör mig verkligen glad, glad ända in i själen. Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit, där jag kan allt ur listan och även kan acceptera min kropp, något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna, jag visste att andra kunde, men jag trodde verkligen inte att JAG skulle fixa det.. Även fast jag inte mår bra fysiskt än så är jag verkligen fri från anorexin. Livet har så enormt mycket att ge om man bara tillåter sig att uppleva och känna det och jag ville nog bara påminna alla som kämpar om att det verkligen går att bli fri och frisk ifrån anorexin, om man bara vill och ger det tid.

Som jag skrev för någon vecka sen så anser jag mig frisk från anorexin idag, iallafall psykiskt, fysiskt så har inte min kropp återhämtat sig än, vilket inte är så konstigt eftersom jag aldrig riktigt låtit den vila, jag har pressat den igenom det ena, det andra och det sjuttiofemte, även fast den egentligen inte orkat. Min kropp är enormt utmattad efter alla år av anorexi, svält, träning, krav och press. Och hade jag kunnat göra om de senaste åren med träningen så hade jag gjort det, jag visste inte då hur mycket min kropp egentligen behövde vila, istället för att springa den där milen och träna inför halvmaran.. Men jag trodde att jag mådde bättre, jag åt ju, men min kropp var fortfarande helt slutkörd.. Men det är ju lätt att vara efterklok.. Jag är iallafall väldigt glad att jag insett detta nu och faktiskt lyssnar på min kropp och prioriterar mig själv och min kropp.

För lite mer än två år sen grät jag för jag var tvungen att dricka dessa, idag gör jag det helt frivilligt och med målet om att må bra fysiskt.

Det är en fråga jag själv och andra ställt mig flera gånger den senaste tiden och enligt mig själv, ja.
Efter mer än 10 jävla år känner jag mig äntligen FRISK från anorexin, men min kropp mår fortfarande inte bra, samtidigt som det är fantastiskt att skriva att man är frisk så känns det lite läskigt att faktiskt skriva/ säga det efter alla dessa år... Dom som själva har erfarenheter av anorexia förstår nog det läskiga i det hela..

Det var faktiskt ganska länge sen jag skrev om min ätstörning nu men det är faktiskt för att jag mår bra, jag anser mig själv som frisk/fri ifrån ätstörningen nu, jag har fortfarande sämre dagar och perioder ibland, men det tror jag alla har och att iallafall alla som vart sjuka kommer ha, men dem blir färre och färre och framförallt så vågar jag äta ALLT idag, alla dagar i veckan, jag äter det jag är sugen på, så om jag vill äta godis varje kväll i en vecka så gör jag det, lika så pizza, donken eller vad alla nu anser är onyttigt, jag äter helt enkelt det jag vill och är sugen på utan att få ångest, träna ihjäl mig efter eller liknande. Därför anser jag mig själv frisk idag och eftersom jag inte fått någon som helst hjälp med min anorexi på över två år så finns det ingen annan än jag själv som kan yttra mig om det hela. Och fattar ni att jag gjort denna jävla resa utan hjälp ifrån sjukvården? Veckan som jag var inlagd i Lund hjälpte mig att förstå att jag kunde äta utan att rasa upp i vikt och att jag inte ville leva innanför de dörrarna och att jag ville börja LEVA mitt liv. Jag har haft världens finaste personer runt om mig under alla dessa år och även de senaste 2 åren men sjukvården ville inte ge mig den hjälpen jag ville ha.
Idag får jag iallafall aldrig ångest kring mat och väldigt sällan ångest kring min kropp, men det händer, absolut, för jag har också dåliga dagar/perioder ibland - jag är bara en människa.
Men jag accepterar min kropp, till och med gillar den vissa dagar då den faktiskt är helt fantastisk som tagit sig igenom alla dessa år med anorexian och fortfarande bär mig idag.
Jag är fortfarande smal, väger för lite, men jag äter precis som jag ska och antagligen beror det på mina tarmar för dem fungerar tyvärr inte så bra, eller dem kanske fungerar för bra, och jag tror inte den kan ta upp det jag faktiskt äter, men jag vet att jag behöver och jag vill gå upp några kg till. Och att min mage/kropp inte fungerar helt 100 är inte konstigt efter alla år av svält, kroppen tar så jävla mycket mer stryk under flera år av svält än vad man själv kan förstå.. Kroppen tar verkligen stryk när man är sjuk i anorexia men ack så jävla fantastisk kroppen är som ändå orkar fungera och trotts allt reparerar sig sjukt fort.
Men förstår ni, för första gången på 10 år äter jag normalt, jag äter som alla andra gör, på ett sätt jag aldrig trodde att JAG någonsin skulle kunna äta utan att gå upp sjuttioelva kg... Jag kan äta precis vad jag vill utan att hata mig själv, utan att få någon jäkla ångest kring min kropp, mat och utan att träna ihjäl mig..
Jag trodde ALDRIG att jag skulle komma hit där jag är idag och jag blir verkligen tårögd av att bara skriva allt detta och faktiskt, stolt över mig själv..

Jag önskar att jag aldrig fått anorexia men det är inget man bestämmer, det är en sjukdom som man tyvärr drabbad av. Det har verkligen inte vart enkelt att bli frisk och det kommer jag aldrig påstå, det har tagit flera år för mig att komma hit sen första dagen jag började kämpa för det, för över 2 år, men det är så jävla värt det, jag är glad att det fått ta lång tid för jag har hunnit landa i mig själv och min kropp under tiden. Det har vart en krokig väg och det har tagit lång tid att ändra om min hjärna, men det GÅR, bara man aldrig ger upp kampen och man får aldrig glömma att det är SÅ JÄVLA VÄRT DET.

Det finns ingen genväg eller lättare väg att bli frisk, man måste ta sig igenom helvetet för att kunna må bättre, man måste våga lita på vad läkarna säger och man måste våga lita på sin kropp. Man måste våga kasta sig ut i allt det där man inte vet någonting om, man måste våga släppa sin trygghet, sjukdomen. men som jag sa när jag började min resa till friheten, jag har inte testat att bli frisk men om jag inte gillar det kan jag alltid gå tillbaka till sjukdomen, min trygghet.

Det är helt fantastisk att känna sig FRI ifrån ätstörningen, jag trodde inte att det gick, iallafall inte för mig och jag trodde aldrig att jag skulle komma hit men tillslut har även jag gjort det och som sagt, det är verkligen värt ALLT.
Jag anser mig frisk ifrån anorexin men jag och min kropp mår fortfarande inte bra, min kropp har inte återhämtat sig helt vilket inte är konstigt efter alla år jag misshandlat den utan mat och jag känner väldigt sällan att jag har någon energi, men jag kämpar på ändå.

Och bara för att jag känner mig frisk från anorexin idag betyder det inte att jag mår bra, jag är fortfarande utmattad, jag gick ju även in i väggen för 3 år sedan, och jag har fortfarande enormt mycket att jobba med inom mig och med mitt huvud, men det handlar inte om hur min kropp ser ut, mat eller ångest kring mat och kroppen.

Jag vet att jag fortfarande är underviktig och absolut behöver gå upp flera kg i vikt men eftersom min kropp inte tar upp det jag äter är det inte så lätt, men det blir bättre och bättre och jag äter så mycket och ofta jag bara kan, jag bryr mig inte ett dugg om vad jag äter (förutom det jag vet att min mage reagerar starkt emot) jag äter alltid tills jag blir mätt och lite till, jag övertränar aldrig, tränar överlag väldigt lite idag, och jag ser själv att jag är för smal/underviktig och försöker göra allt jag kan för att gå upp mer i vikt igen. Sen kommer kanske vissa anse att jag fortfarande är sjuk ändå eftersom jag fortfarande är smal och väldigt trött men glöm aldrig att allas kroppar ser olika ut, alla är byggda olika och såklart är jag väldigt trött när min kropp inte tar upp allt jag äter och är utmattad, men mer orkar jag inte förklara mig för jag har lärt mig att alla människor aldrig kommer kunna förstå allt..
Antagligen sista gången jag skriver om anorexin eftersom jag anser mig frisk ifrån den idag, jag mår bra psykiskt med min kropp och kring mat, helt utan någon ångest och helt ärligt bryr jag mig inte om hur min kropp ser ut idag för jag vet att den är bra precis som den är, vilket är något jag önskar att jag lärt mig för flera flera år sedan, men bättre sent än aldrig. punkt.

Jag är stolt över mig själv som tagit mig hit, jag är så tacksam för livet idag, för alla erfarenheter jag fått på vägen och för min kropp, för min fantastiska kropp som aldrig slutat kämpa.

// Två bilder på min kropp från helt olika dagar,olika vinklar och ljus, och hur den än ser ut så är den fantastisk, tack och hej //