året alla kommer minnas -

texter, Bilder, Min vardag

En lite sen årsresumé om 2020.
Vad jag förstått så minnas många året 2020 som året en pandemi tog över. Flera sammanfattar året 2020 som dåligt, pga pandemin och hur begränsade människan behövt bli.

Såklart tycker jag också att det här året med denna pandemi vart väldigt tufft, för samhället och sjukvården, men helt ärligt är detta året det första på väldigt många år som jag verkligen känner att jag har utvecklats mycket som person och kanske framförallt kan se mina framsteg mer konkret än vad jag kunnat göra tidigare år.
Det finns många saker jag gjort detta året som jag är så fruktansvärt stolt och imponerad över mig själv över. Sen slutade året lite sämre när min ponny, min absoluta bästa vän och glädjespridare blev skadad, men att även få en diagnos som förklarar så mycket ur mitt liv hittills var också omtumlande, det var bra, det har gett förklaringar till så otroligt mycket i mitt liv, men det har ändå vart mycket att landa i.

Några av sakerna jag är, med handen på hjärtat, stolt över mig själv att jag gjort året 2020 är att jag sa upp mig från ett jobb som dränerade mig totalt, igen, men att jag lyssnade på kroppen och mig själv innan jag hamnade för långt ner, jag läste engelska B (5) för att kunna söka utbildningar jag ville och kanske vill i framtiden och jag gjorde det med bravur, jag tog äntligen mitt körkort, och trotts en lärare som aldrig någonsin gav mig beröm eller det minsta självförtroende så klarade jag även det, teori provet kanske bättre än uppkörningen, men jag klarade båda på första försöket. Sen under hösten så började jag plugga på heltid, och har även gjort det med bravur än så länge, jag har också flyttat och bor själv för första gången på många år och egentligen någonsin om man inte räknar med månaderna i Karlstad, jag känner verkligen ett lugn i min lägenhet och det är precis vad jag behöver, lugn för att kunna återhämta mig, en plats där jag bara kan vara utan att känna att jag behöver förklara mig eller liknande när jag "känner för mycket" eller ingen förstår.
Från i somras fick jag även äran att börja rida en häst i stallet på heltid tills hon blir såld, vilket är något jag är otroligt tacksam för, för jag har verkligen utvecklats som ryttare sen dess och vart lite extra tacksam för att jag haft Agnes att rida sen Ticke skadade sig. Det blev väldigt tufft för mig att ta mig till stallet i början när Ticke skadat sig, ovissheten var fruktansvärd, och den slår mig fortfarande hårt i perioder. Sen har jag även fått tävla en annan stjärnponny, det var helt fantastiskt att få göra tävlingsdebut efter väldigt många år, och det är också något jag är jättetacksam för, lika så att jag fått äran att rida en häst lite som gått EM medans ägarna vart borta, sen har jag även fått träna på att säga nej ibland i stallet, även fast jag vill otroligt mycket så tar skolan extremt mycket energi av mig och jag orkar inte alltid allt jag vill.
Under hösten har jag även gjort en nervologisk utredning, det började med att jag fick en tanke kring det, att stressen inom mig kanske inte(BARA) är stress utan att jag är hyperaktiv också, sen lyssnade jag på en bok under sommaren och kände igen mig i så gott som allt dem tog upp och därefter tog jag det vidare för att göra en utredning, och jag är så glad för personerna jag haft runt mig tack vare dbtn även fast den behandlingen inte tagit mig dit det var tänkt, jag har lärt mig otroligt mycket av den behandlingen men det var inte helt rätt, jag har inte boderline (emotionell instabil personlighetssyndrom), vilket min läkare i hbg alltid vart väldigt tveksam till. Utredningen jag gjorde under hösten var i alla fall väldigt tuff för mig och drog upp saker från min barndom som jag förträngt, skämts för och absolut inte velat veta av, jag fick min diagnos vilket var omtumlande, dom jag berättade det för tog förgivet att jag skulle tycka att det var skönt, och en liten del av mig tycker att det är skönt, kanske framförallt när läkaren och psykologen sa det och själva var väldigt förvånade över mina provresultat då jag är expert på att dölja mina svårigheter och kämpar som en gnu för att klara mig, men för mig var inte den första känslan skön, jag kände mig uppgiven och på något sätt en stor sorg att få diagnosen, kanske handlar det om en sorg för alla år som jag egentligen kunde ha fått hjälp och alla år ingen har trott på mig eller förstått mig.. jag vet inte riktigt än. Det har vart mycket att landa i, istället för att bara springa ifrån det. Men jag vet att livet hade kunnat gå en annan väg om jag fått min diagnos tidigare, men samtidigt är jag tacksam för den vägen jag gått och allt jag fått lära mig tack vare det, även fast allt ibland känns hopplöst och uppgivet haha...
Under 2020 har jag tränat och tränar fortfarande väldigt mycket på att lyssna på mig själv, vad jag känner, vad jag vill och vad jag mår bra av, jag tycker det är svårt men det är något jag verkligen försökt träna på och fortfarande gör, det är lätt att bara gå i gamla vanor och mönster även fast det inte gör en gott, eller att bara göra saker utan att tänka, stanna upp och känna om det ger en något..

Insåg precis att det här blev en riktigt lång text, för lång, men antar att jag behövde skriva av mig detta.

Gillar

Kommentarer

elinm
elinm,

Vad härligt att du har utvecklats som person trots pandemin och dess restriktioner!

nouw.com/elinm
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Personlig utveckling behöver inte påverkas av pandemin eller alla restriktioner, det är ju något man alltid kan jobba med 😊
nouw.com/nikolinapettersson
Stina
,

Jag har faktiskt följt dig sen du bodde i karlstad, och OJ vad du har utvecklats, bådde förra året men även innan det. Du har inspirerat mig många gånger 😊

nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Men herregud, wow för dig som följt mig så länge och TACK 🙏🏻 det värmer så otroligt mycket ❤️
nouw.com/nikolinapettersson