Ångest -

Psykisk ohälsa

Man brukar tala om att det kan kännas som en ångestboll inuti magen, men jag blir till en ångestboll genom att kura ihop mig till en sådan. Det är förmodligen ren och skär inbillning, men jag tänker att allt det som gör ont centreras, om än mitt i bröstkorgen, i stället för att töjas ut, som det skulle göra om jag hade valt att ligga raklång. Jag vet att det är ett psykosomatiskt befinnande och att man inte dör av ångesten i sig, men när man hellre vill riva sönder och fläka upp sitt skinn, för att det känns som om det skulle smärta mindre, är det nästan så att man önskar att kola vippen vore den enda konsekvensen.

Det finns ett antal tillvägagångssätt för att sjasa iväg det här påfundet, vissa bättre än andra och med tiden har jag lärt mig vilka som tillhör vad. Dessvärre händer det alldeles för sällan att jag använder mig av min vetskap. Faktum är att jag ofta går tillväga helt tvärtemot vad jag borde, vilket brukar sluta med att jag undrar hur jag kan vara så elak mot mig själv för att sedan få svar, av ångesten: FÖR ATT DU FÖRTJÄNAR DET!

På 1177 Vårdguidens hemsida står det ”Det hör till livet.” under avsnittet om ångest, vilket får mig att känna att jag inte vill göra detsamma; höra till livet alltså. Jag som varit med om ångest i alla dess färger (ja, färger, för ibland känns det som om min hjärna kräks regnbågar och ibland är där bara svart) och former, jag vet inte om jag kommer att orka med att bli 30 och 40 och 50 och till och med ännu äldre än så om den där sabla ångesten alltid ska göra mig sällskap.

Gillar

Kommentarer

domherren
domherren,